David Bowie "1969"
http://www.youtube.com/watch?v=XXq5VvYAI1Q
David Bowie är en av de allra största rockikonerna och slog igenom 1969 då han med låten Space Oddity visade omvärlden hur rymden och det utanför vår värld kunde påverka till och med vår musik. The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars blev det första albumet som visar hur David Bowie var den första att kombinera rockmusik med teater, en musikstil som populärt kallas glamrock. Albumet var ett konceptalbum kring den utomjordiske rockstjärnan Ziggy Stardust, som utvecklas från att vara en figur i Bowies lyrik till att bli rollen spelad på scen och senare också i privatlivet.
Bowie var dock ingalunda en debutant vid genombrottet utan hade redan, i olika bandkonstellationer, The King Bees, The Manish Boys, The Lower Third, släppt en rad singlar och hela fyra soloalbum. Då hans musikkarriär inte tog fart studerade han pantomimteater, kunskaper han senare skulle komma att använda när han utvecklade sitt androgyna alter ego Ziggy Stardust. Hans första hit kom 1969 med singeln Space Oddity. Singeln, som släpptes nästan samtidigt som Neil Armstrong tog de första stegen på månen, blev en storsäljare i hemlandet och har tack vare rader av återutgåvor blivit den mest sålda Bowie-singeln någonsin.
När Bowies karriär tog fart med The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars var Bowie redan känd som en ekivok och utmanade artist. På omslagsbilden till albumet The Man Who Sold The World hade Bowie poserat iförd en klänning och hade i slutet av 1971 förklarat i en intervju att han var bisexuell, trots att han var gift med en kvinna, Angie, och hade en son. Detta påstående är sannolikt inte sant utan enbart ett påhitt för att hålla sin image som androgyn.
Hysterin som uppstod kring Bowie och hans Ziggy-alias hade inte skådats i Storbritannien sedan The Beatles dagar och över en natt var han en superstjärna. 1972 producerade Bowie också Lou Reeds genombrottsalbum, Transformer samt Mott the Hooples All the Young Dudes, som också innehöll det av Bowie skrivna titelspåret. David Bowies sista uppträdande som Ziggy Stardust var på Hammersmith Odeon Theatre i London 3 juli 1973. Avskedspelningen filmades av D.A. Pennebaker och resulterade i filmen Ziggy Stardust - The Motion Picture som gick upp på biograferna först 1983.
Under de resterande delarna av 1970-talet utvecklades Bowies musik i hög hastighet och ett av hans främsta kännetecken blev hans ständiga image- och soundbyten som inte sällan ackompanjerade varandra. 1975, efter en lång turné i Amerika, kom Bowies version av amerikansk soul och rhythm & blues med albumet Young Americans och den listtoppande singeln "Fame", skriven tillsammans med John Lennon och Carlos Alomar.
Diskografi (urval)
-
Huvudartikel: David Bowies diskografi
Studioalbum
- 1972 – The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars
Livealbum
- 1983 – Ziggy Stardust - The Motion Picture
Filmografi (urval)
- 2006 – The Prestige
- 2006 – Arthur och minimojerna (röst)
- 2006 - Extras, avsnitt David Bowie (gästroll i TV-serie)
- 2001 – Zoolander
- 2000 – Mr. Rice's Secret
- 1999 – Everybody Loves Sunshine
- 1998 – Il Mio West
- 1996 – Basquiat – den svarte rebellen
- 1992 – Twin Peaks - Fire Walk with Me
- 1991 – The Linguini Incident
- 1988 – Kristi sista frestelse
- 1986 – Labyrint
- 1986 – Absolute Beginners
- 1985 – Trassel i natten
- 1984 – Jazzin' for Blue Jean
- 1983 – Kapten Gulskägg - havets fasa
- 1983 – Merry Christmas Mr. Lawrence
- 1983 – Blodshunger
- 1982 – Baal
- 1981 – Vi barn från Bahnhof Zoo
- 1979 – Just a Gigolo
- 1976 – Mannen utan ansikte
1976 The man who fell to earth
- 1969 – Love You Till Tuesday
- 1968 – The Pistol Shot
- 1967 – The Image
The Rolling Stones "1962"
The Rolling Stones är ett Engelskt rockband som bildades den 25 maj 1962 i London.
The Rolling Stones är ett av världens absolut mest framgångsrika rockband och har inspirerat många andra artister och grupper. Under 1960-Talet gillade många antingen de lite mer "oskyldiga" och "rena" Beatles eller de vad som brukade kallas de "farliga", "råa" och "oanständiga" Rolling Stones. Rolling Stones uppnådde höjden av sin popularitet 1965–1981 och har sedan dess dragit stor publik under sitt turnerande runt om i världen. Gruppen invaldes i Rock and Roll hall of fame år 1989.
Rolling Stones musik har i stort sett alltid byggts upp på amerikansk bluesmusik. Bluesen har följt gruppen ända sedan starten, och återfinns ofta någonstans i bakgrunden av deras musik. Detta kan tydligt höras i de flesta låtar, men allra tydligast på albumet "Exile On Main Street".
Gruppens frontfigur var i början multiinstrumentalisten Brian Jones, men i mitten av 1960-talet tog duon Keith Richards och Micj Jagger över och har sedan dess varit gruppens största kännetecken.
Historien bakom Rolling Stones börjar 1960. Då träffade skolkamraterna Mick Jagger och Keith Richards gitarristen Brian Jones. De hade alla gemensamt att de gillade och inspirerades av amerikansk blues och rhythm and blues-musik. De startade en egen grupp som bestod av Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor (bas) och Tony Chapman (trummor).
Efter en demoinspelning som nobbades lämnade Taylor gruppen, och i samma veva tog gruppen namnet The Rollin' Stones. Namnet kommer från en blueslåt gjord av självaste Muddy Waters. Idén kom av att Brian Jones satt i ett telefonsamtal med tidningen "Jazz News" för att lägga in en annons om att de var lediga för arbete och då personen på Jazz News frågade efter namnet på bandet, utbröt panik i gruppen, som ännu inte hade något namn! De tog därför det första de såg, nämligen låten "Rollin' Stone Blues" som var öppningsspåret på skivan "The Best of Muddy Waters"[2]. Jones fungerade som bandets manager. Taylor kom 1962 tillfälligt tillbaka till gruppen inför deras första uppträdande i London, men lämnade sedan Stones för gott och ersattes av Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom de övriga inte överens med, han ersattes snart av en bekant till gruppen, Charlie Watts. I denna uppsättning gjorde sedan gruppen olika klubbframträdanden.
I mitten av 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter att ha följt dem ett tag. Han blev deras manager på Brian Jones initiativ, och ordnade ett skivkontrakt åt gruppen på Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham inte tyckte han passade in ”estetiskt” i gruppen. Stewart blev ändå kvar och har verkat och betytt mycket för gruppen under de flesta officiella skivinspelningarna och konsertframträdanden ända fram till sin död 1985. Senare samma år släppte gruppen sin debutsingel, en cover på Chuck Berrys Come On som blev en mindre hit. Paradoxalt nog fick de sedan en hit med Lennon/McCartney-kompositionen I Wanna Be Your Man, trots att Oldhams tanke var att Rolling Stones skulle konkurrera med Beatles.
Gruppen fortsatte med coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones en framgång med Buddy Hollylåten Not Fade Away. I april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones (England’s Newest Hitmakers) som nästan enbart bestod av R&B-covers från deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget var Tell Me. Tell Me blev gruppens första originalsingel (skriven av Jagger/Richards). Låten blev deras första hit i USA. Jaggers och Richards första egna kompositioner brukar dock med undantag för Tell Me räknas som oslipade och lite okaraktäristiska. Till soundet var de inte heller så blues-inspirerade, utan drog mer åt pop-hållet.
Diskografi
Album
Både studio- och live-album. Album med markeringen ”*” kom ut i flera versioner (det vill säga i en brittisk och en amerikansk version). Album med ”US”-beteckning släpptes speciellt för USA-marknaden.
|
|
EP
- The Rolling Stones (EP), (januari 1964)
- Five by Five (EP) (14 augusti 1964)
- Got Live If You Want It! (EP) (11 juni 1965)
Samlingsskivor (urval)
- Big Hits (High Tide and Green Grass) * (släppt april 1966 i USA, 4 november 1966 i Storbritannien)
- Through the Past, Darkly (Big Hits Vol. 2) * (1969)
- Hot Rocks, 1964-1971 (1972)
- More Hot Rocks (Big Hits and Fazed Cookies) (1972)
- Metamorphosis (1975)
- Made in the Shade (1975)
- Rolled Gold: The Very Best of the Rolling Stones (1975)
- Time Waits for No One (1979)
- Sucking in the Seventies (1981)
- Rewind (1971-1984) (1984)
- Singles Collection: The London Years (1989)
- Jump Back: The Best of The Rolling Stones(1993)
- Forty Licks (2002)
- Singles 1963-1965 (2004)
- Singles 1965-1967 (2004)
- Singles 1968-1971 (2005)
- Rarities 1971-2003 (2005)
- Rolled Gold+: The Very Best of the Rolling Stones (2007).
- Hot Stuff (21. mars 2011) (kun gjennom kleskjeden Dressmann)
Filmer
- Gimme Shelter, dokumentär om Stones USA-turné 1969.
- The Rolling Stones: Live in Hyde Park, även känd under titeln "Rolling Stones - The Stones in the Park" (1969)
- Sympathy for the Devil (1968, Jean-Luc Godard)
- L.A. Blues (1975)
- Hampton '81 (1981)
- Let's Spend the Night Together (1982, Hal Ashby)
- The Rolling Stones Steel Wheels in Monteral (1989)
- The Rolling Stones Atlantic City '89 (1989)
- The Rolling Stones: Steel Wheels in Japan (Tokyo Dome) (1990)
- Urban Jungle live in Barcelona '90 (1990)
- Urban Jungle live in London '90 (1990)
- 25x5: The Continuing Adventures of the Rolling Stones (1990, Nigel Finch)
- The Rolling Stones: Live at the Max (1990, Christine Strand, Julien Temple)
- The Rolling Stones: Rock and Roll Circus (1968, Michael Lindsay-Hogg)
- The Rolling Stones: Voodoo Lounge (1994)
- Rolling Stones: World tour Voodoo in Japan (1995)
- Rolling Stones: Strippd(1995)
- The Rolling Stones - Bridges to Babylon (1998)
- The Rolling Stones - Bridges in Bremen (1998)
- Four Flicks, 40 Licks turnén live - 3 konserter + 1 dokumentär(2003)
- The Biggest Bang, konserter + dokumentärer världsturnén(2007)
- Shine A Light (2008, Martin Scorsese)
Referenser [redigera]
- ^ Rock and Roll Hall of Fame – The Rolling Stones
- ^ According to The Rolling Stones, 2009.
- ^ Aftonbladet om Richards trädklättrande
- ^ Anderberg, Thomas (2007-08-04). ”Rolling Stones, Ullevi.
