TheMusicTwist

The Rolling Stones är ett engelskt rockband som bildades den 25 maj 1962 i London.

The Rolling Stones är ett av världens absolut mest framgångsrika rockband och har inspirerat många andra artister och grupper. Under 1960-talet gillade många antingen de lite mer "oskyldiga" och "rena" Beatles eller de vad som brukade kallas de "farliga", "råa" och "oanständiga" Rolling Stones. Rolling Stones uppnådde höjden av sin  popularitet 1965–1981 och har sedan dess dragit stor publik under sitt turnerande runt om i världen. Gruppen invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1989.

Rolling Stones musik har i stort sett alltid byggts upp på amerikansk bluesmusik. Bluesen har följt gruppen ända sedan starten, och återfinns ofta någonstans i bakgrunden av deras musik. Detta kan tydligt höras i de flesta låtar, men allra tydligast på albumet "Exile On Main Street".

Gruppens frontfigur var i början multiinstrumentalisten Brian Jones, men i mitten av 1960-talet tog duon Keith Richards och Mick Jagger över och har sedan dess varit gruppens största kännetecken.

 

http://www.youtube.com/watch?v=QEqNp-yIyZ0

 

Från små klubbar till genombrott

Historien bakom Rolling Stones börjar 1960. Då träffade skolkamraterna Mick Jagger och Keith Richards gitarristen Brian Jones. De hade alla gemensamt att de gillade och inspirerades av amerikansk blues och rhythm and blues-musik. De startade en egen grupp som bestod av Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor (bas) och Tony Chapman (trummor).

Efter en demoinspelning som nobbades lämnade Taylor gruppen, och i samma veva tog gruppen namnet The Rollin' Stones. Namnet kommer från en blueslåt gjord av självaste Muddy Waters. Idén kom av att Brian Jones satt i ett telefonsamtal med tidningen "Jazz News" för att lägga in en annons om att de var lediga för arbete och då personen på Jazz News frågade efter namnet på bandet, utbröt panik i gruppen, som ännu inte hade något namn! De tog därför det första de såg, nämligen låten "Rollin' Stone Blues" som var öppningsspåret på skivan "The Best of Muddy Waters". Jones fungerade som bandets manager. Taylor kom 1962 tillfälligt tillbaka till gruppen inför deras första uppträdande i London, men lämnade sedan Stones för gott och ersattes av Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom de övriga inte överens med, han ersattes snart av en bekant till gruppen, Charlie Watts. I denna uppsättning gjorde sedan gruppen olika klubbframträdanden.

I mitten av 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter att ha följt dem ett tag. Han blev deras manager på Brian Jones initiativ, och ordnade ett skivkontrakt åt gruppen på Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham inte tyckte han passade in ”estetiskt” i gruppen. Stewart blev ändå kvar och har verkat och betytt mycket för gruppen under de flesta officiella skivinspelningarna och konsertframträdanden ända fram till sin död 1985. Senare samma år släppte gruppen sin debutsingel, en cover på Chuck Berrys Come On som blev en mindre hit. Paradoxalt nog fick de sedan en hit med Lennon/McCartney-kompositionen I Wanna Be Your Man, trots att Oldhams tanke var att Rolling Stones skulle konkurrera med Beatles.

Gruppen fortsatte med coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones en framgång med Buddy Hollylåten Not Fade Away. I april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones (England’s Newest Hitmakers) som nästan enbart bestod av R&B-covers från deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget var Tell Me. Tell Me blev gruppens första originalsingel (skriven av Jagger/Richards). Låten blev deras första hit i USA. Jaggers och Richards första egna kompositioner brukar dock med undantag för Tell Me räknas som oslipade och lite okaraktäristiska. Till soundet var de inte heller så blues-inspirerade, utan drog mer åt pop-hållet.

Deras cover på It’s All Over Now som kom senare 1964 blev deras första listetta i Storbritannien. Den följdes av två framgångsrika coverversioner av Howlin’ Wolfs Little Red Rooster och Irma Thomas Time Is On My Side. I samma veva kom topp-20 hiten Heart of Stone som brukar räknas som en av de första riktigt bra kompositionerna från Jagger/Richards.

Det var dock inte förrän 1965 då Stones släppte albumet Out of Our Heads som gruppen uppmärksammades på riktigt. Här fanns (I Can't Get No) Satisfaction och The Last Time som båda blev riktiga rockklassiker vilka nådde högt på listorna i både Storbritannien och USA. Richards och Jagger, som även ibland kallades The Glimmer Twins, hade nu bevisat att de kunde skriva egna låtar och de fortsatte som gruppens ledande kompositörer. Fortfarande spelades en hel del covers in, men det skulle inte dröja länge förrän Stones hade nästan uteslutande egenproducerat material.

Gruppen började lämna sina starka blues-rötter för ett mer hårt, men ändå starkt blues-inspirerat rocksound. Framgångarna med Satisfaction följdes av en serie egenskrivna rocklåtar som Play With Fire, 19th Nervous Breakdown, Get Off of My Cloud, och Have You Seen Your Mother Baby, Standing in the Shadow?, men även ballader som As Tears Go By.

Pop och psykedelia

På albumen som följde kom nu mycket material att komma från Richards/Jagger. På Aftermath (släppt 1966) bestod materialet enbart av sånger från duon. Här gavs även Brian Jones intresse för utländsk musik en del utrymme, och han hanterar skickligt en rad instrument. Han spelar till exempel sitar i den mellanösternfärgade listettan Paint It Black, och marimba i Under My Thumb. Albumet Aftermath släpptes som många andra Stones-album från perioden i olika versioner i USA och Storbritannien. Paint It Black var hiten på den amerikanska utgåvan, i Storbritannien var där istället Mother's Little Helper som handlade om en stressad pillermissbrukande mor.

Aftermath följdes upp 1967 av albumet Between the Buttons en skiva där gruppen hämtat inspiration från brittiska band som The Kinks, och resultatet blev gruppens hittills mest poporienterade album. Hits blev det ändå med balladen Ruby Tuesday som skrevs av Keith Richards och Brian Jones, och den utmanande Let's Spend The Night Together. I februari det året blev både Keith Richards och Mick Jagger arresterade för bruk av marijuana och kort därefter även Brian Jones.

När uppståndelsen lagt sig började också Stones med Richards i spetsen sikta in sig på mer psykedeliskt material, främst som ett svar på Beatles Sgt Pepper. De släppte sin första psykedeliska singel Dandelion/We Love You på hösten 1967. We Love You var starkt färgad av tiden i fångenskap efter drogarresteringen. Till exempel hörs i början av låten hur en gallerdörr slås igen. På den låten medverkade också Paul McCartney och John Lennon som bakgrundssångare. Det var ett slags tack för att Jagger medverkat på deras All You Need Is Love tidigare samma år.

I november 1967 kom albumet Their Satanic Majesties Request. Albumet innehöll låtar med afrikanska rytmer och hela orkestrar. Mycket av materialet var trippigt och lätt, absolut inte troget deras råa blues-rock sound. De kom aldrig att göra något liknande igen. Även om mottagandet var svalt, fick Stones några hits med albumet, däribland She’s A Rainbow och 2000 Light Years From Home. Gruppen har senare tagit avstånd från albumet som ett snedsteg i en tid med mycket drogmissbruk. 2000 Light Years From Home tillhör dock en av sångerna som gruppen fortfarande framför ibland, och den brukar räknas som en av de bättre låtarna från albumet. Efter detta psykedeliska äventyr ersattes managern Andrew Loog Oldham med Allen Klein. På grund av pressen från publiken och inre problem turnerade Rolling Stones inte över huvud taget mellan april 1967 och november 1969.

Åter till rötterna

Redan 1968 var gruppen tillbaka på det gamla spåret igen med det hyllade albumet Beggars Banquet som innehöll rocklåtar som Street Fighting Man och Sympathy for the Devil. Mick Jaggers och Keith Richards ökade dominans över gruppen gillades inte av Brian Jones^{[källa behövs]}. Hans drogmissbruk gjorde honom dessutom svår att arbeta med. Brian Jones sparkades från bandet i maj 1969 efter att knappt ha medverkat på albumet Beggars Banquet. Endast två månader senare, när Jones just ersatts med Mick Taylor hittades den forne bandledaren drunknad i sin egen swimmingpool på Cotchford Farm, Jones hem sedan november 1968. Det har spekulerats i att han blev mördad. Hans dåvarande svenska flickvän Anna tror att han blev dränkt i poolen av en bekant som han fajtades med, hon själv blev förbjuden att tala med pressen av bandets manager.^{[källa behövs]}

Hösten 1969 gav sig gruppen, stärkta av nye virtuosen Taylor och de senaste skivframgångarna (inte minst senaste singeln Honky Tonk Women, som släpptes i juli), ut på den första Amerikaturnén sedan 1966 — en triumfartad comeback som även gav upphov till det numera klassiska epitetet The Greatest Rock ’n’ Roll Band in the World. Avslutningen blev en tidstypisk gratisfestival på racingbanan i Altamont utanför San Francisco, tillsammans med bl.a. grupperna Jefferson Airplane och Santana. Evenemanget slutade dock i tragedi när Hells Angels, som var inhyrda vakter, knivdödade en man i publiken och misshandlade festivalbesökare och artister. Från denna turné släppte gruppen 1970 live-albumet Get Yer Ya Ya’s Out som anses vara gruppens bästa live-album. Det albumet blev det sista gruppen gav ut på skivbolaget Decca. Gruppen startade sedan sitt eget bolag Rolling Stones Records med den kända ”lipande munnen”-logon skapad av Andy Warhol. Samma år gjordes också en framgångsrik Europaturné med premiär i Malmö i Sverige.

Gruppens, omgivningens och framförallt Keith Richards tilltagande drogmissbruk färgade av sig på låtarna som skulle komma tiden efter detta, inte minst på klassiska albumet Sticky Fingers 1971 med Brown Sugar och Wild Horses som största låtar. Samma år flyttade gruppen, efter en kort avskedsturné i England, till södra Frankrike för att undkomma skattetrycket i hemlandet, och fortsatte i Keith Richards villa, inspelningarna av vad som skulle bli bandets nästa skiva Exile on Main St. En av de mest kända besökarna var amerikanske countrylegenden Gram Parsons som var en av Keith Richards bästa vänner.

Året därpå, 1972, släppte gruppen dubbel-LPn Exile on Main St.. Detta album ses idag som en höjdpunkt i gruppens produktion och en klassiker inom rockmusiken. På detta album blandade Stones skickligt och innovativt stilar som rock, blues, country och gospel men fick till en början relativt sval kritik. I mitten av samma år följde gruppens största, mest välorganiserade och mediauppmärksammade Amerikaturné dittills. Med Mick Taylors solospel väl integrerat i bandets nya sound tillsammans med piano och blås blev den ännu en musikalisk och ekonomisk triumf som fortsatte i Australien och Nya Zeeland i början av 1973 och senare, under hösten, i Europa. En planerad liveplatta uteblev dock på grund av kontraktsproblem med bandets tidigare etikett och manager. Problem hade också sakta börjat uppstå som följd av det tilltagande drogmissbruket, fortfarande främst hos Keith Richards, som av media beskrevs som ”elegantly wasted” och befarades dö vilken dag som helst.

Tiden efter att albumet Exile on Main St. släppts började gruppen falla isär. Albumen som gjordes senare delen av 1970-talet tillhör inte de mest inspirerande de gjort. Goats Head Soup (1973) och It’s Only Rock ’N Roll (1974) sålde bra men fick ett ljumt mottagande av kritikerna. År 1974 lämnade Mick Taylor stenarna med officiella uttalanden om viljan att göra något annat, i verkligheten förstärkt av drogproblem och musikaliska och upphovsrättsliga dispyter med gruppens ledare och låtskrivare Mick Jagger och Keith Richards. Han ersattes av gitarristen Ron Wood, som blivit kvar i Stones sedan dess. Ett av gruppens enligt många mer fokuserade album från 1970-talet var hårda och avskalade Some Girls som kom 1978. Med hiten Miss You som största dragplåster innebar den en comeback för gruppen och de var åter i rampljuset, inspirerade av punk och disco. Richards hade dessutom blivit kvitt drogberoendet i sista stund, som följd av en hotande livstidsdom efter att 1977 ha arresterats med en stor mängd heroin i Toronto. Richards undgick fängelsestraff mot att han förutom rehabilitering genomförde en välgörenhetskonsert för blinda, vilket tillsammans med bl.a. Ron Wood genomfördes 1979 med sidogruppen The New Barbarians.

Tattoo You från 1981, innehöll den stora hiten Start Me Up.

Efter en lång tids osämja, halvdant organiserade album och försök till solo-karriärer på 1980-talet kom gruppen igen och började på 1990-talet turnera tillsammans. Sedan 1993 dock utan Bill Wyman som lämnade gruppen för att bland annat ägna sig åt familjen och andra hobbies. Rolling Stones fortsatte som fyra, med extramusikern Darryl Jones på bas, och släppte 1994 albumet Voodoo Lounge. 1997 följdes det av Bridges to Babylon. Darryl Jones spelar fortfarande med bandet, han är med på den nya turnén och kan även ses i videon "Rough Justice".

Rolling Stones fortsätter att turnera världen runt. Mick Jagger blev till och med adlad 2003. I mitten av 2006 ställde bandet in sin spelning i Göteborg efter att Keith Richards hade "ramlat ner från en palm" och fått en hjärnblödning.

Richards har dock återkommit till gruppen och medverkat vid spelningar. En del menar dock att han inte riktigt hänger med.

Diskografi

Album

Både studio- och live-album. Album med markeringen ”*” kom ut i flera versioner (det vill säga i en brittisk och en amerikansk version). Album med ”US”-beteckning släpptes speciellt för USA-marknaden.

The Rolling Stones (England’s Newest Hitmakers) (1964) * 12X5 (1964), US Rolling Stones No. 2 (1965) The Rolling Stones Now! (1965), US Out of Our Heads (1965) * December’s Children (And Everybody’s) (1965), US Aftermath (1966) * Got Live If You Want It! (1966) Between the Buttons (1967) * Flowers (1967), US Their Satanic Majesties Request (1967) Beggars Banquet (1968) Let It Bleed (1969) Get Yer Ya Ya’s Out (1970) (Live) Sticky Fingers (1971) Exile on Main St. (1972) Jamming with Edward (1972) Goats Head Soup (1973) It's Only Rock 'N Roll (1974) Black and Blue (1976)

Love You Live (1977) (Live) Some Girls (1978) Emotional Rescue (1980) Tattoo You (1981) Still Life (1982) (Live) Undercover (1983) Dirty Work (1986) Steel Wheels (1989) The Rolling Stones - Atlantic City '89 (1989) (Live) Flashpoint (1991) (Live) Voodoo Lounge (1994) Stripped (1995) (Live) Honky Tonk Tokyo (1995) (Live) The Rolling Stones Rock and Roll Circus (1996) (Live) Bridges to Babylon (1997) No Security (1998) (Live) Live Licks (2004) (Live) A Bigger Bang (2005) Shine a Light (2008) (Live)

EP

• The Rolling Stones (EP), (januari 1964)
• Five by Five (EP) (14 augusti 1964)
• Got Live If You Want It! (EP) (11 juni 1965)

Samlingsskivor (urval)

• Big Hits (High Tide and Green Grass) * (släppt april 1966 i USA, 4 november 1966 i Storbritannien)
• Through the Past, Darkly (Big Hits Vol. 2) * (1969)
• Hot Rocks, 1964-1971 (1972)
• More Hot Rocks (Big Hits and Fazed Cookies) (1972)
• Metamorphosis (1975)
• Made in the Shade (1975)
• Rolled Gold: The Very Best of the Rolling Stones (1975)
• Time Waits for No One (1979)
• Sucking in the Seventies (1981)
• Rewind (1971-1984) (1984)
• Singles Collection: The London Years (1989)
• Jump Back: The Best of The Rolling Stones(1993)
• Forty Licks (2002)
• Singles 1963-1965 (2004)
• Singles 1965-1967 (2004)
• Singles 1968-1971 (2005)
• Rarities 1971-2003 (2005)
• Rolled Gold+: The Very Best of the Rolling Stones (2007).
• Hot Stuff (21. mars 2011) (kun gjennom kleskjeden Dressmann)

Filmer

• Gimme Shelter, dokumentär om Stones USA-turné 1969.
• The Rolling Stones: Live in Hyde Park, även känd under titeln "Rolling Stones - The Stones in the Park" (1969)
• Sympathy for the Devil (1968, Jean-Luc Godard)
• L.A. Blues (1975)
• Hampton '81 (1981)
• Let's Spend the Night Together (1982, Hal Ashby)
• The Rolling Stones Steel Wheels in Monteral (1989)
• The Rolling Stones Atlantic City '89 (1989)
• The Rolling Stones: Steel Wheels in Japan (Tokyo Dome) (1990)
• Urban Jungle live in Barcelona '90 (1990)
• Urban Jungle live in London '90 (1990)
• 25x5: The Continuing Adventures of the Rolling Stones (1990, Nigel Finch)
• The Rolling Stones: Live at the Max (1990, Christine Strand, Julien Temple)
• The Rolling Stones: Rock and Roll Circus (1968, Michael Lindsay-Hogg)
• The Rolling Stones: Voodoo Lounge (1994)
• Rolling Stones: World tour Voodoo in Japan (1995)
• Rolling Stones: Strippd(1995)
• The Rolling Stones - Bridges to Babylon (1998)
• The Rolling Stones - Bridges in Bremen (1998)
• Four Flicks, 40 Licks turnén live - 3 konserter + 1 dokumentär(2003)
• The Biggest Bang, konserter + dokumentärer världsturnén(2007)
• Shine A Light (2008, Martin Scorsese)

Eldkvarn är en svensk musikgrupp.

Gruppen bildades 1971 i Norrköping av bröderna Plura och Carla Jonsson och deras kompis Tony Thorén. Deras första album, Elisabet, kom 1974 under gruppnamnet Piska mig hårt. Namnet byttes till Eldkvarn 1976. Eldkvarn är  fortfarande ett aktivt band och sedan länge baserat i Stockholm. Carla, Plura och Tony är fortfarande kvar i gruppen men de övriga medlemmarna har växlat. Bandets nuvarande uppställning har dock stått sig i mer än femton år.

 

http://www.youtube.com/watch?v=8fNOe33jkf4

 

Historia

1970-tal

Bröderna Jonsson och Tony Thorén började spela tillsammans i Norrköping 1971 under namnet Piska mig hårt. Namnet var inte helt okontroversiellt, en av bandets spelningar fick till exempel annonseras under namnet Blixt & dunder. Medlemmarna flyttade med tiden till Stockholm och bandet baserades kring ett av den tidens många kollektiv. Genom kontakten med medlemmar i Blå Tåget fick bandet kontakt med skivbolaget MNW och fick spela in en LP där. Skivan blev dock ingen större succé och i musikrörelsen sågs det introverta bandet med konstigt namn och inte särskilt politiska texter oftast som en främmande fågel.

Bandet ombildades något år senare. Ett par nya medlemmar värvades och Carla Jonsson lämnade bandet för några år. Vid den här tiden skedde också namnbytet till Eldkvarn. Eldkvarn spelade som storband några år ute på olika musikforum runtom i landet. Musikaliskt spelade de en slags progg, med influenser från bland andra Bob Dylan och Velvet Underground. Mot slutet av 1970-talet bytte bandet dock ett par medlemmar och även musikalisk stil. Vid den här tiden gjorde för första gången Werner Modiggård premiär i Eldkvarn. Eldkvarn tog åt sig av den framväxande punkrocken och började spela kortare och kaxigare låtar, något som kom att leda till stor kommersiell framgång med albumet Pojkar, pojkar, pojkar.

1980-tal

Framgångarna fortsatte med album som Musik för miljonärer och Genom ljuva livet. Första halvan av 1980-talet turnerade Eldkvarn flitigt, bland annat tillsammans med Ebba Grön. Efter några år började det hårda levernet med mycket turnerande och festande att ta ut sitt pris för medlemmarna och i mitten av 1980-talet fick bandet ombildas ännu en gång. Man passade även på att åter byta stil. Vid den här tiden blev Claes von Heijne medlem i gruppen för första gången.

Plura började skriva betydligt längre låtar och textmässigt började han hämta alltmer ur sin egen uppväxt och sitt eget liv. Detta kom att leda till Eldkvarns största kommersiella framgångar, med album som Himmelska dagar och Kungarna från Broadway blev Eldkvarn ett av de största svenska banden. Den sistnämnda producerades av Mauro Scocco från den då mycket populära gruppen Ratata. Allt kulminerade i den stora föreställningen Cirkus Broadway sommaren 1988, där Eldkvarn uppträdde i ett cirkustält i Stockholm och Göteborg med gästartister såsom Joakim Thåström, Eva Dahlgren, Pugh Rogefeldt, Totta Näslund och Orup. Samma sommar spelade man även på Hultsfredsfestivalen. Gruppen fick även en kommersiell framgång med sin tolkning av Cornelis Vreeswijks "Somliga går med trasiga skor".

1990-tal

Efter Cirkus Broadway experimenterade Eldkvarn med olika nya musikstilar. De lät sig på några skivor inspireras av bland annat U2, spansk musik och moderna maskinella rytmer. Bandet var ofta förstärkt med olika gästmusiker. Samtidigt uteblev de större framgångarna, bandet fortsatte dock turnera flitigt. Något som bland annat resulterade i liveskivan Tempel av alkohol.

I mitten av 1990-talet återvände Claes von Heijne och Werner Modiggård till Eldkvarn och den fem man starka konstellationen har stått sig sedan dess. Bandet började hitta tillbaks till sin framgångsrika stil genom Lyckliga tider, men den verkliga comebacken kom 1999 med det av Peter LeMarc producerade mörka albumet Limbo, starkt influerat av Bob Dylans Time Out of Mind.

1998 kom albumet Pekings stjärnor på vilket olika band spelar låtar till fotbollslaget IFK Norrköping. Eldkvarn bidrog med låten "IFK (Tröjan var vit)".

2000-tal

Eldkvarn fortsatte i samma stil med 2001 års album Död stjärna, som präglas av dels det förhållande som Plura nyligen hade avslutat och dels det han nyligen inlett. Efter detta album följde den längsta period då Eldkvarn inte givit ut skivor med nytt eget material. 2002 kom Brott lönar sig alltid där bandet spelade in egna versioner av låtar som Plura skrivit åt andra artister. Vid den här tiden kom även Håkan Hellström ut som ett stort fan av Eldkvarn och han gästade dem live vid några tillfällen och Plura gästade även Håkan Hellström.

Först 2005 kom Atlantis, producerat av Jari Haapalainen som varit bandets producent sedan dess. Albumet blev en stor framgång och bandet fick något av en renässans, något som förstärktes när Plura började blogga som ett led i marknadsföringen av 2007 års album Svart blogg. Både bloggen och skivan fick mycket uppmärksamhet och goda omdömen. Eldkvarn kom att uppleva sina största framgångar på nästan tjugo år. Texter ur bloggen kom sedermera att ingå i Pluras självbiografiska bok Resa genom ensamheten, som utgavs 2008. Samma år lanserade Eldkvarn även boken Texter och historier från den stora landsvägen och albumet Hunger Hotell. Detta deras senaste studioalbum har inneburit en återkomst till de korta, rappa och snabba låtarna. Åren 2009 och 2010 turnerade bandet flitigt.

Under decenniet har Eldkvarn flera gånger uppträtt i Svenska kyrkan i specialkomponerade mässor där gruppens låtar inpassats i mässans liturgik och varit utgångspunkt för predikan och textläsning. Den första mässan, Kärlekens törst, uruppfördes 16 juni 2000 i Annedalskyrkan i Göteborg. Gruppen återkom till samma kyrka med Kärlekens låga den 23 september 2006 och Kärlekens väg den 12 mars 2010. Alla tre mässorna har spelats in vid premiärerna och utgivits på skiva.

Medlemmar

Nuvarande medlemmar

• Per "Plura" Jonsson, f. 1951, sång och kompgitarr. Gruppens huvudsaklige låtskrivare.
• Carl Stefan "Carla" Jonsson, f. 1953, sologitarr, sång och körsång. Skriver en del av gruppens låtar.
• Tony Thorén, f. 1952, bas och körsång
• Werner Modiggård, f. 1952, trummor och körsång
• Claes von Heijne, f. 1957, klaviaturinstrument

Tidigare medlemmar

• Staffan Odenhall, f. 1953, saxofon 1974
• Curt-Åke Stefan, f. 1951, gitarr och klaviaturinstrument 1974–79
• Wenche Arnesen, f. 1951, sång 1975–79
• Liten Falkeholm f. 1954, xylofon, klaviaturinstrument och sång 1975–79
• Lage Bergström, f. 1956, trummor 1974–78
• Claes Carlsson, f. 1954, saxofon och klaviaturinstrument 1979–84
• Lennart Helperin, f. 1959, trumpet 1982–84
• Fredric "Fralle" Holmquist, f. 1960, klaviaturinstrument 1984–86
• Peter Smoliansky, f. 1962, trummor 1985–92 (nu medlem i gruppen rost)
• Magnus Persson, f. 1960, trummor 1993–94

Dessutom spelade Jesper Lindberg ofta banjo och pedal steel guitar med bandet under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal, dock utan att vara fast medlem i bandet.

Diskografi

Album

Studioalbum

• 1974 – Elisabet (under gruppnamnet Piska mig hårt)
• 1976 – En lång het weekend
• 1978 – Pantad och såld
• 1979 – Pojkar, pojkar, pojkar
• 1980 – Musik för miljonärer
• 1981 – Genom ljuva livet
• 1983 – Tuff lust
• 1984 – Barbariets eleganter
• 1984 – Ny klubb
• 1986 – Utanför lagen
• 1987 – Himmelska dagar
• 1988 – Kungarna från Broadway
• 1989 – Karusellkvällar
• 1991 – Legender ur den svarta hatten
• 1993 – Pluralism
• 1994 – Sånger från Nedergården
• 1997 – Lyckliga tider
• 1999 – Limbo
• 2001 – Död stjärna
• 2002 – Brott lönar sig alltid
• 2005 – Atlantis
• 2007 – Svart blogg
• 2008 – Hunger Hotell

Livealbum

• 1989 – Cirkus Broadway
• 1994 – Tempel av alkohol
• 2000 – Kärlekens törst
• 2006 – Kärlekens låga
• 2007 – Svart gig
• 2010 – Kärlekens väg

Egna samlingsalbum

• 1988 – Vägen från Peking
• 1991 – Den långa färden 1971–1991
• 1997 – Det gamla landet
• 2000 – Eldkvarns bästa : dom lyckliga, lyckliga ... olyckliga åren
• 2011 – Stans bästa band : 1971–2011 – de första 40 åren

Medverkan på samlingsalbum

• 1988 – Den flygande holländaren
• 1994 – Vilda fåglar : sånger om barn
• 2000 – Pekings stjärnor
• 2004 – Trots : en samling sånger
• 2005 – Dubbel trubbel : text & musik: Olle Adolphson

Singlar, vinyl

• Sömnlösa Dagar / Rebellen, 1976
• Nya tider / Staden utan slut, 1978
• Sex / Mitt i ett våld
• Happy hour, 1982
• Tuff Lust / Skrik som ett barn, 1983
• Kärlekens tunga / En sista dans, 1988
• Min brud / Våra vilda hjärtan, 1988
• Långsamt tåg / Skiss över änglarna från Cadaques, 1989
• Kärleken knackar på din dörr / Kom hit igen, 1989
• Madelene jag kommer hem / När stillheten drar sin vagn, 1991
• Vi föll genom natten / Den bästa tiden av ditt liv, 1991
• Den långa färden / Mannen i den svarta hatten / Allt som folk säger, 1991

Singlar, CD

• Madelene jag kommer hem / När stillheten drar sin vagn, 1991
• Den långa färden / Mannen i den svarta hatten / Allt som folk säger / Vi föll genom natten (akustisk version), 1991
• Den långa färden / Mannen i den svarta hatten / Allt som folk säger, 1991
• Vår lilla stad / Tillbaka i stan, 1993
• Män som mig / Två brustna hjärtan och tio, 1993
• En man av hjärtat / Peggie med trumman, 1994 (EMI Svenska)
• Vänner / Gjord av lust, 1994
• Han har dig / Pojkar, pojkar, pojkar, 1994
• Kitty & dom blå hästarna / Kärlekens tunga, 1995
• Ingenting gör ont / Lilla Paris, 1997
• Om stjärnor faller / Jag är bättre än dej, 1997
• Eldkvarn, Fyra sånger från albumet Limbo, 1999 (promo)
• Som om du var här / Samma sort / Allt det här som gör så ont / Huvudet högt, 1999
• Vilken underbar värld / 27, 1999 (promo)
• Samma Sort / Huvudet Högt, 1999
• Limbo+: Limbo / Min största affär / Följ mig / Var det inte vi igår? 2000
• Jag står upp än; Jag står upp än (radioversion) / Jag står upp än, 2001 (MNW)
• Jag älskar Dig (2001) (promo)
• Bara för din skull (radioversion/albumversion), 2002 (promo)
• Brott lönar sig alltid / Kung i blodet / Kärleken har lämnat stan / Minns du den sommar, 2002 (promo)
• Kung i blodet, 2003
• Konfettiregn / Äntligen min (Höstversion), 2005
• Fulla för kärlekens skull, 2007
• En ledig man, 2007
• Hunger Hotell / Bröllopsång 1&2, 2008
• Motorcykel med sidovagn, 2009
• Fem tjänstemän, 2011

Marshall Bruce Mathers III, född 17 oktober 1972, mer känd som Eminem och kallas även för Slim Shady, är en  amerikansk hiphopartist, låtskrivare och musikproducent. Han var den artist som sålde flest musikalbum i USA under 00-talet, 32,2 miljoner ex. Eminem är även den försäljningsmässigt störste rapparen under de senaste 15 åren, då han har sålt 80 miljoner skivor sedan 1995.



http://www.youtube.com/watch?v=j5-yKhDd64s

Biografi

Marshall Mathers föddes 17 oktober 1972 i Saint Joseph, Missouri och växte upp i Detroit, Michigan. Artistnamnet Eminem kommer från hans initialer M & M (Marshall Mathers) på engelska M and M eller M'n'M, vilket uttalas som Eminem. Eminems fullständiga namn är Marshall Bruce Mathers III. Eminem betraktas ibland som kontroversiell då han är vit vilket inte många rappare i USA är. Eminem har under större delen av sitt liv rört sig i de färgades värld i USA tack vare sin födelseort samt sin kärlek till hiphopen. Han hade en svår uppväxt, kort efter Eminems födsel lämnade hans far familjen. Eminem har berättat i intervjuer att han flera gånger under sin uppväxt försökte få tag på sin far genom att skicka brev, men att hans brev alltid kom tillbaka. Enligt flera av Eminems låtar så som Cleaning Out My Closet, My Mom och Sing For The Moment missbrukade hans mor Deborah Mathers-Briggs olika typer av knark och andra preparat, så som Valium, samt att hon misskötte Eminem. Eminem har i flera låtar uttalat sig om sitt starka hat mot sina föräldrar.

Eminem började rappa redan när han var 8 år gammal och började uppträda redan vid 14 års ålder. År 1992 var Eminem med i albumet Steppin' On To The Scene EP som var Bassmint Productions album med sex låtar i. Han sjöng tre av låtarna i albumet då under artistnamnet M&M medan de tre andra sjöngs av Chaos Kid. År 1995 gjorde han sin första officiella låt, Fuckin' Backstabber. Samma år gjorde han sin första egna demoalbum vid namn Soul Intent. Låtarna på albumet var Biterphobia, Fuckin' Backstabber med Proof, Fuckin' Backstabber. År 1996 släppte han också ett självstående album vid namn Infinite. Albumet fick en blandad respons från kritikerna och många tyckte att Eminems stil var för lik Nas och AZ. Eminem följde upp Infinite med The Slim Shady EP, där hans texter hade en mycket mörkare ton. Eminem hade rappat mycket med sin Detroitkompis, Royce Da 5'9" tidigare i sin karriär och de ansågs vara två av de allra bästa MC:s i Detroit.

Eminem har på senare tid berättat att det var rimmen som spelade störst roll för honom under hans första år som rappare. Biterphobia är ett perfekt exempel på det. Låten är helt enkelt fylld med massor av invecklade och komplexa rim.

Eminem har rappat en del med Dr Dre , 50 Cent och Xzibit, samt den Detroitbaserade gruppen D12, som han även är medlem i. Han äger även skivbolaget Shady Records som ger ut CD-skivor från rapartister såsom D12, 50 cent, Obie Trice och Stat Quo.

Eminem gifte om sig den 14 januari 2006 med sin förra fru Kimberly Ann Scott. De skilde sig dock igen i december samma år.

2004 vann Eminem en Oscar för bästa filmmusik med låten Lose Yourself på soundtracket till hans film 8 Mile. I november 2005 var Eminem etta på USA:s topplista med soundtracket till 8 Mile.Under hösten 2005 gick det ett rykte om att Eminem skulle lägga ner sin karriär som artist efter att ha släppt skivan "Curtain Call". senare under sommaren släppte han skivan "Encore" då amerikanska tidningen Detroit Free Press spred ut att det var Eminems sista platta. Några veckor senare var han tvungen att avbryta den pågående världsturnén efter att ha sökt hjälp för sitt missbruk av sömnmedel, men senare så kom det fram under en intervju att det inte stämde överhuvudtaget enligt Marshall själv som sa "När jag vet vad jag ska göra härnäst berättar jag det. Jag har aldrig sagt att "Encore" var mitt sista album. Allt jag vet är att jag inte kommer att rappa i evighet. Så länge jag känner energin inom mig kommer jag att köra på."

Eminem har en dotter, Hailie Jade Scott Mathers, född 25 december 1995, tillsammans med Kim Scott. Han har även tillsammans med Kim en adoptivdotter, Alaina Marie Scott (även kallad Lainie), född 3 maj 1993. Alaina är biologisk dotter till Kims tvillingsyster, Dawn Scott, men har aldrig bott hos sin mor. År 2006 adopterade Eminem Kim och Eric Hartters dotter Whitney, född 16 april 2002.

Under VMA (Video Music Awards, anordnat av MTV) 2004, fick han stor uppmärksamhet då han med gruppen D12 framförde deras låt My Band utklädda till Guns N' Roses-medlemmar. Eminem var utklädd till bandets legendariske sångare Axl Rose, och två av medlemmarna i D12 var utklädda till gitarristerna Slash och Buckethead. Bandet Guns N' Roses är kända för att ha stökiga relationer och många skandaler och bråk mellan medlemmarna, så det hela var en parodi på dem.

År 2009 släppte Eminem albumet Relapse. Den första singeln "We made you" för Relapse släpptes den 7 april och blev genast en jättehit. I musikvideon hånar Eminem flera kändisar, som bland andra Jessica Simpson, Sarah Palin, Amy Winehouse, Lindsay Lohan, Britney Spears och Ellen DeGeneres.

Den 22 juni 2010 släppte Eminem sitt nästa album Recovery som föregicks av singeln "Not Afraid". "Not Afraid" blev hans tredje etta på Billboards Hot-100 singellista och en stor hit i andra länder också.

Recovery fick ett tag efter releasedatum ännu en hit, Love the Way You Lie,som han gjorde tillsammans med Rihanna. Denna gick upp i topp på flera listor, bland annat på Spotify där Recovery varit det mest lyssnade albumet, och "Love The Way You Lie" varit den populäraste låten på.

"Love the Way You Lie" har också en musikvideo där Megan Fox och Dominic Monaghan medverkar.

Rihanna och Eminem har senare även släppt uppföljaren "Love the Way You Lie (Part II)" som finns med på Rihannas album Loud.

2011 släpptes singeln "I Need a Doctor" med Dr Dre där Eminem gästrappar.

5/4/2011 släppte han en ny singel med Royce Da 5'9" som heter "Fast Lane".

25/06/2011 släpptes videon till "Space Bound" på iTunes. I videon medverkar porrstjärnan Sasha Grey

Eminem rankas idag som världens mest framgångsrika rappare genom tiderna.

Bob Marley, född som Robert Nesta Marley 6 februari 1945 i St Ann, Jamaica, död 11 maj 1981 i Miami, Florida som Berhane Selassie, var och är ännu den störste reggaeprofilen genom tiderna, en av Tredje världens främsta musikartister och dessutom med miljontals fans i de rikare länderna världen över. Robert var son till den brittiske officeren Norval Sinclair Marley (som aldrig var en del av hans liv) och Cedella Malcom. Robert gifte sig den 10 februari 1966 med Rita Marley, född Alva Rita Anderson.

 

http://www.youtube.com/watch?v=jGqrvn3q1oo

 

Under 1960-talet, när musiktypen ska var det som gällde i hemlandet Jamaica, var Bob Marley förstesångare i en på Jamaica mycket populär och begåvad vokalistgrupp vid namn The Wailing Wailers (från början kallad The Teenagers). De tre männen Marley, Neville Livingston (Bunny Wailer och Peter Tosh skulle senare alla tre satsa på solokarriärer och bli världsstjärnor. En fjärde medlem var sångerskan Beverly Kelso, och de tre kompades av Jamaicas bästa musiker The Skatalites. År 1963 slog gruppen igenom med Marleys låt "Simmer Down". Mellan december 1963 och augusti 1966 sjöng Wailers in drygt 100 låtar för musikproducenten Coxsone Dodd, som ägde Studio One med inspelningsstudio och skivmärke.^[3] Men ska-musiken var alltför främmande för utländska öron, och det var bara ett fåtal ungdomar, som Millie Small ("My Boy Lollipop"), som lyckades få en eller annan hit utomlands. Wailers-medlemmarna fick en liten veckolön av Dodd och de balanserade hela tiden på svältgränsen.^[4],^[5],^[6]

Med tiden lärde sig de tre att spela instrument förutom att komponera låtar. De lämnade Dodds stall och försökte klara sig på egen hand. Efter flera svåra år, och en kort tids samarbete med producenten och reggaegeniet Lee "Scratch" Perry, utvecklades de tre i början av 1970-talet till internationella stjärnor inom den då nya musikstilen reggae, som de i stor utsträckning var med och utvecklade. En bidragande orsak till Marleys internationella genombrott var att redan kända artister tolkade hans låtar, t.ex. Johnny Nash med "Stir It Up" 1972, och Eric Clapton med "I Shot The Sheriff" 1974, vilka båda blev hits.

Omkring 1974-75 blev Marley den dominerande reggaestjärnan som attraherade en hel värld, även om hans grupp Bob Marley & The Wailers inte alltid var populärast i hemlandet Jamaica. Trots sin förtida död i cancer 1981 fick Marley hela tiden nya fans. Han banade väg för nya reggaeband – både jamaicanska och andra – och erkänns som en av de mest kända populärmusikerna från efterkrigstiden över hela världen. Han är far till bl.a. reggaeartisterna David Nesta "Ziggy" Marley, Stephen Marley, Julian Marley, Ky-Mani Marley och Damian Marley.

Några av hans mest välkända låtar är "No Woman No Cry", "Three Little Birds", "Buffalo soldier", "One Love", "I Shot the Sheriff", "Exodus","Jamming", "Get Up Stand Up", "Stir It Up" och "Trenchtown Rock". Bob Marley har genom sin musik även influerat andra musikstilar. Marley har spelat in avsevärt mycket mer pengar efter sin död än medan han var i livet. Bob Marley invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1994

Biografi

Barndom och uppväxt

Robert Nesta Marley föddes den 6 februari 1945 på landsbygden i Rhoden Hall på norra Jamaica. Hans mor var en 18-årig svart kvinna vid namn Cedella Booker. Hans far var vit: kapten Norval Sinclair Marley, en 50-årig kvartersmästare i det brittiska västindiska regementet. Paret gifte sig under graviditeten, något som på den tiden inte sågs med blida ögon av vare sig svarta eller vita jamaicaner. Fadern lämnade snart hustrun och sonen, och även om han betalade underhåll räckte resurserna bara nätt och jämt till för Cedella och Robert som flyttade runt på landsbygden mellan olika jobb i provinsen St Ann. Fadern dog av en hjärtattack när Bob var tio år gammal, och vissa författare av biografier över Bob Marley har givetvis försökt koppla ihop Marleys senare dyrkan av Haile Selassie med barndomens ouppfyllda längtan efter en fadersfigur. Bob Marley fick en moderat katolsk uppfostran av sin mor.

Inte sällan retades Robert av andra barn för sin ljusare hy, sitt annorlunda hår och sin smala näsa. Han kommenterade detta en gång under en intervju med orden: "Ja, det var hårt ibland, men mig (me) kan inte ha fördomar mot mig själv. Min far var vit och min mor var svart. Barnen kallade mig halvblod (half-caste) och mig (me) minns inte allt. Jag står inte på nån's sida, inte på den svartes eller den vites. Jag står på Guds sida, den som skapade mig och bestämde att jag skulle komma ifrån en svart och en vit."

År 1958 lämnade Robert Marley och hans mor i likhet med tusentals andra fattiga från landsbygden för att söka lyckan i huvudstaden Kingston. Verkligheten var dock att Kingston hade mycket lite att erbjuda. Nykomlingarna lärde sig fort att Kingston som en möjligheternas stad bara var en illusion, men de allra flesta återvände trots allt inte till landsbygden. I stället växte kåkstäder upp som Jonestown och Trenchtown. Även Robert Marley och hans mor hamnade i slummen i Trenchtown och modern försörjde dem båda genom tillfälliga arbeten. Andra barn fortsatte att reta Robert, men han fick efter något år en mycket god vän i Neville Livingston, mer känd som Bunny Wailer. Under över två år var modern sambo med Neville O'Riley Livingston (Bunnys far), och paret fick en dotter tillsammans – en lillasyster till Bob och Bunny. Bunny Wailer och Bob Marley var således styvsyskon och hade ett stort gemensamt intresse i sång och musik. Genom transistorradion kunde de lyssna till radiostationer i Florida och New Orleans och amerikanska artister som Fats Domino, Ray Charles, Curtis Mayfield och Brook Benton.

The Wailing Wailers

Trots fattigdom och kvällsarbete som skoputsare och kvällstidningsförsäljare gick Bob Marley ut grundskolan. År 1962 bandades Marley av musikentreprenören Leslie Kong, och det resulterade i att Marley fick spela in sin första singel – Judge Not. Eftersom han inte kunde försörja sig på musik arbetade han på en svetsarverkstad på dagarna och fick tillsammans med Bunny musiklektioner av sångaren Joe Higgs på kvällstid. På en av dessa lektioner träffade Bob och Bunny Peter McIntosh (han bytte sedermera namn till Peter Tosh) – en tonåring, ett år äldre än Marley, med lika stora musikambitioner som de själva hade. Drömmen var att bli Jamaicas ska-svar på den svarta vokalistgruppen The Drifters.

Den grupp Bunny Wailer anses ha bildat gick under flera namn under de första åren, men The Wailing Wailers var det de oftast kallade sig. The Wailing Wailers var 1963 en grupp sjungande ungdomar (ingen kunde spela något instrument tillräckligt bra) – Bunny Livingstone, Bob Marley, Peter Tosh, Junior Braithwaite, Beverly Kelso och Cherry Smith – som kompades av studiomusiker som Kingstons lokala skivbolag "ägde". The Wailing Wailers fick en jättehit med ska-låten Simmer Down som släpptes i januari 1963 på Clement "Sir Coxsone" Dodds skivmärke. Under hela ska-eran konkurrerade The Wailers (som gruppen bytte namn till) med Toots and the Maytals om att vara Jamaicas populäraste artister.

Rastafari

Bob gifte sig med Rita Anderson (Rita Marley) den 10 februari 1966. Dagen efter reste Bob till modern, som nu bodde i Wilmington i Delaware, USA, för att försöka tjäna ihop pengar till i första hand en skivbutik för att sälja sina egna singlar, och på längre sikt för att starta ett eget skivbolag. Under åtta månader hade han flera jobb: fabriksarbetare om dagarna och gaffeltruckförare om nätterna. Bob ersattes under sin frånvaro av Rita Marleys kusin och Soulette-medlemmen Constantine "Dream" "Vision" Walker. Ofta deltog även Rita i inspelningarna. Gruppen släppte bl.a. singlarna "Who Feels It Knows It", "Let Him Go", "Don't Look Back," "Dancing Shoes" och "I Stand Predominate".^[18]

Under hans frånvaro besökte den etiopiske kejsaren Haile Selassie Jamaica med början den 21 april 1966, och när Bob kom hem i augusti berättade hustrun Rita för honom att hon hade sett märken efter spikarna från Jesu korsfästelse på Selassies händer, och att hon efter det hade vänt sig till rastafari-rörelsen. Hon var därmed den första större musikartisten på Jamaica som vände sig till rastafari-tron. När Bob träffade Bunny och Peter hade även dessa börjat låta håret växa till dreadlocks. Mortimer Planno blev Ritas, Bobs, Peters och Bunnys religiösa lärare från och med november 1966, vilket innebar att de sökte sig till djupet av denna religion. Kombinationen reggae och rastafari skulle komma att bli det som gjorde dem till världskända artister, och många skulle komma att följa i deras spår. I början var emellertid musiken en sak och religionen en annan, även om låtar som "Selassie Is The Chapel" (1969, med text av Mortimer Planno) skulle komma att släppas.

År 1967 föddes Bobs och Ritas första gemensamma barn Cedella, som i vuxen ålder främst gjort sig ett namn som modeskapare av rastafariinspirerade kläder, och året därpå föddes David "Ziggy" Marley.

Samarbetet med Johnny Nash

Under början av 1967 började Marley, Tosh och Livinston/Wailer som egna företagare i musikbranschen. I december 1966 hade de spelat in Marleys "Bend Down Low" på Studio One – och den blev den första hit de haft på länge. Intäkterna av "Bend Down Low" tillsammans med de tre sångarnas respektive besparingar medförde att de kunde registrera sitt eget skivmärke, Wail'n Soul'm. Namnet är en sammandragning av Wailers and Souletts music. Satsningen skulle dock komma att bli ett kommersiellt fiasko.

Det var rastafari-äldsten Mortimer Planno som presenterade Bob Marley för den amerikanske soulstjärnan Johnny Nash. Nash var på Jamaica i början av 1967 för att undersöka den nya jamaicanska musik som kallades rocksteady. "Det här är Bob Marley", sade Planno, "han är den bästa låtskrivaren jag vet." Nash frågade den magre och blyge 22-årige Marley om han kunde spela något för honom. När Marley började sjunga, kompad av en vän med akustisk gitarr, släppte blygheten. Efter en stund förstod Nash att han träffat på ett musikaliskt geni. När Nash träffade sin kompanjon Danny Sims berättade han för denne att han nyss hade träffat de mest otroliga låtskrivare han någonsin stött på. "Han sjöng ett par dussin av sina egna kompositioner för mig, och varenda en av dem var en hit!"

Med Otis Redding som förebild

Inom ett par dagar hade formella affärskontakter inrättats mellan Bob, hans fru Rita, Peter Tosh, och Johnny Nash, producenten Arthur Jenkins och Danny Sims. Skivbolaget hette JAD Records efter första bokstaven i de tre amerikanernas respektive förnamn. Arrangemanget gick ut på att JAD skulle släppa The Wailers låtar i USA medan Wailers behöll rättigheterna till sin musik i Västindien. Roger Steffens, som är en av världens främsta Marleykännare, betonar att musiken var det viktigaste för Marley i detta skede av hans liv, inte religion, repatriering eller något annat. Marley ville verkligen slå igenom på den amerikanska marknaden, och var beredd att ge upp sin jamaicanska musik för den sakens skull. Enligt Steffens och producenten Joe Venneri ska den 22-årige Marley ha sagt: "Jag vill bli en soulsångare som Otis Redding" Han ville slå sig in på de amerikanska r'n'b-listorna (rhythm & blues charts) med sin musik.

Misslyckad satsning på amerikansk soul

Marley lyckades aldrig som soulsångare, men folket från JAD records trodde verkligen att soul och rocksteady kunde kombineras, eller att korsbefruktning skulle leda till nya spännande sound. Johnny Nash hade själv lyckats med det som ingen jamaican klarat: att få en internationell hit med en rocksteady-låt. Han flög ned till Jamaica och spelade in låten "Hold Me Tight" på Byron Lee's Federal Studios, och låten klättrade upp till femte plats både i USA och Storbritannien.

Folket från JAD Records tyckte emellertid att de lokala musikerna i Kingston var för odisciplinerade och att de inte höll överenskomna tider. De modernaste inspelningsstudiorna i Kingston låg dessutom långt efter de amerikanska avseende teknisk utveckling. För att lösa situationen bad Danny Sims en rad rutinerade, kunniga och skarpsinniga musiker som Harry Belafonte och "The Queen of Soul", Aretha Franklin, samlat omkring sig i New York att komma ner till Jamaica för att lära känna rocksteady och den första, primitiva reggaemusik som börjat växa fram. Musikerna skulle lära sig spela jamaicansk musik samt lära känna Marley och de övriga i Wailers, berättar Sims i en intervju gjord av Roger Steffens. Inspelningstekniker från Harry Belafontes studio, nyfikna musiker knutna till skivbolaget Atlanta, inklusive den store sydafrikanske trumpetaren Hugh Masekela, besökte Jamaica i studiesyfte. En person som Nash och Sims omedelbart ska ha kallat in var Jimmy Norman, låtskrivare och sångare i den amerikanska vokalistgruppen The Coasters ("Poison Ivy," "Yakety-Yak," "Young Blood"). Syftet var att lära den unge Marley allt om inspelningsteknik, till att börja med att stå stilla framför mikrofonen under inspelningarna i stället för att dansa runt som på en konsert.^[24] I slutet av 1960-talet försökte således Bob och Rita Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer i samarbete med JAD:s folk på plats i Kingston ge ett antal av sina gamla låtar ett "kommersiellt sound" som skulle sälja i USA. Bunny Wailer har senare hävdat att det aldrig var meningen att det som spelades in under sessionerna skulle släppas på album. Inspelningarna var bara demoversioner som skulle lämnas till skivbolag att lyssna på. Detta var också fallet när Bob och hans hustru 1968 besökte Nashs låtskrivare Jimmy Norman ("Poison Ivy," "Yakety-Yak," "Young Blood") och Al Pyfrom i Bronx, New York. Man prövade sig fram under en s.k. "jam session" under tre dagar, och detta resulterade i 24 minuter inspelad musik. Enligt Marley-kännaren och skivsamlaren Roger Steffens var det snarare pop än rocksteady eller reggae som spelades in med ambitionen att Marley skulle slå sig in på de amerikanska listorna. Bland annat experimenterade man med olika ljud, t.ex. genom att lägga till en s.k. "doo-wop-stil" på låten "Stay With Me" och genom att anamma den dåvarande långsamma, amerikanska formatmallen för kärlekssånger när det gällde låtar som "Splish för My Splash".

Så småningom fick man igång en rutin där Bob Marley och de andra i Wailers spelades in i Kingston med lokala musiker. Ofta användes en studio i Danny Sims gästbostad på Jamaica för repetition och även inspelning. Masterbanden togs sedan till New York. Där togs musiken bort och ersattes med ny musik, spelad av de musiker i New York som hade "lärt sig" det jamaicanska soundet. Resultatet blev inspelningar med sången inspelad på Jamaica och musiken inspelad i New York, putsad för att slå på de amerikanska listorna för svart musik. Men för säkerhets skull fanns Peter Tosh – den mest professionelle och fullfjädrade musikern i Wailers enligt Sims – ofta med i New York, och det är hans gitarr som hörs på många av låtarna.

Det var endast låtarna "Mellow Mood" och "Bend Down Low" på The Wailers eget skivmärke Wail'n Soul'm som hade framgång under slutet av 1960-talet. Den pop-reggae med The Wailers som JAD-folket försökte nå ut till de amerikanska lyssnarna med – "Chances Are", "Gonna Get You", "Lonesome Feelings", "Milk Shake And Potato Chips", "Nice Time", "Stay With Me", "There She Goes", "Touch Me", "What Goes Around Comes Around", "You Think I Have No Feelings", "Hammer", "Put It On", "Rock Steady", "Soul Almighty", "Soul Rebel" och ett okänt antal till, inlåsta i något säkerhetsskåp för masterband – fungerade inte. Enligt Danny Sims kunde de inte få de amerikanska radiostationerna att spela låtarna. "Singlarna lät inte som något annat som fanns där ute och de (radiostationernas diskjockeys) visste inte vad de skulle göra med dem" Några av låtarna, som "Soul Rebel" och "Put It On" återkom emellertid som reggaelåtar av högsta klass när The Wailers producerades av Lee "Scratch" Perry 1970-71 och på albumen för Island Records under 1970-talet.

Marley i Sverige

Marley fortsatte som låtskrivare åt Johnny Nash, bl.a. "Stir It Up", som blev en hit även med Nash 1972. Ett samarbete gällde ett filmprojekt 1971, ett totalt fiasko regisserat av Gunnar Höglund – där Johnny Nash och Christina Schollin skulle spela huvudrollerna. Nash anställde Marley som tillsammans med John Bundrick skulle skriva en del av filmmusiken, och följaktligen tillbringade Marley en stor del av 1971 i Sverige, närmare bestämt i ett kollektivboende i Stockholmsförorten Alvik. Under sommaren 1971 befann han sig emellertid på Jamaica. Sonen Stephen föddes nio månader senare, den 20 april 1972. År 1972 släppte Nash sitt album I Can See Clearly Now med världshiten med samma namn. Marley hade skrivit flera av låtarna på denna LP: "Comma Comma", "You Poured Sugar On Me", "Guava Jelly" och den välkända "Stir It Up". När Marley, Tosh och Wailer skrev kontrakt med Island Records ägare Chris Blackwell 1972 friköpte Blackwell allt låtmaterial som skrivits av Marley och de andra från JAD Records.

Samarbetet med Leslie Kong

Under 1970 resulterade gruppens samarbete med en annan musikproducent – Leslie Kong – att det som sägs vara den första LP-skivan med låtar av ett enda reggaeband släpptes. LP-albumet hette The Best of the Wailers, släpptes 1971, och spelades in på Dynamic Sound Studios och är trots namnet inget samlingsalbum med gruppens bästa låtar inspelade av Perry, Nash eller Dodd. Det handlar i stället om – åtminstone de låtar Marley själv framför – om nyskrivet material: "Soul Shake Down Party", "Soul Captives", "Caution", "Cheer Up", "Back Out", "Do It Twice". De flesta låtarna anses vara skrivna av The Wailers tillsammans. Den första cd-versionen av albumet släpptes 1994 under namnet Soul Captives av Lagoon/Culture Press. Musiker på detta album var Carlton Barrett respektive Hugh Malcolm och Mikey Richards på trummor, Jackie Jackson respektive Aston Barrett på basgitarr, Glen Adams och Gladdy Anderson på keyboards och piano, Alva Lewis, Hux Brown och Peter Tosh på gitarr, Lester Sterling på altsaxofon, Headly Bennett på tenorsaxofon, samt Winston Wright på orgel. Carlton Lee var Kongs betrodde inspelningstekniker. Peter Tosh levererade "Go Tell It On The Mountain", "Can't You See", "Stop The Train" och "Soon Come", dvs en traditionell folksång och nygammalt material. Vid den här tidpunkten hade Tosh redan börjat spela in egna singlar, oftast bättre låtar, vid sidan av The Wailers.

The Best Of The Wailers

The Best Of The Wailers (1971; cd-utgåvor bl.a. 1996 och 2002) är med ett undantag ("Back Out") en renodlad rocksteady-LP och inte en reggae-LP. De flesta av låtarna har det typiska extra taktslaget före ska-rytmen. Det finns ingenting av producenten Lee Perry i musiken, och det finns enstaka fans som anser att detta är, eller skulle vara The Wailers bästa album om bara ljudet hade varit bättre. LP:n släpptes i Sverige några år senare under namnet In The Beginning av Blue Mountain Music/Psycho. Två låtar till spelades in, men gavs aldrig ut: "Sophisticated Psychedelication" och "Baby Baby Come Home".

Samarbetet med Lee "Scratch" Perry

Från och med 1967 började rocksteady utvecklas mer och mer mot reggae. Under en femårsperiod producerade The Wailers en mix av kärlekslåtar och låtar med religiöst rastafaribudskap. Thank You Lord, Hammer, Soul Rebel, Duppy Conqueror, Small Axe, African Herbsman Jah Is Mighty, Dreamland, Rainbow Country, Selassie Is The Chapel är bara några exempel på de senare. Coxsone Dodd kunde inte acceptera rastafarianerna, deras åsikter och utseende, så Bob, Peter och Bunny försökte med ett eget skivmärke, Wail ‘N Soul ‘M Records, som endast existerade en bit in på 1967 som dock snart gick omkull pga. de tre unga artisternas naivitet när det gällde affärer.

Från augusti 1970 till april 1971 hade The Wailers ett mycket fruktbart samarbete med en av de producenter som var med och uppfann och vidareutvecklade reggaen och dub-reggaen – Lee "Scratch" Perry. Hos Scratch träffade de bröderna Aston "Family Man" Barrett (bas) och Carlton Barrett (trummor), som därefter kom att tillhöra The Wailers och från 1974 Bob Marley and the Wailers. När Marley, Tosh och Wailer kom till Perry var de helt utan pengar eftersom utgivningen av LP:n The Best Of The Wailers hade försenats pga Lesley Kongs plötsliga död.

The Wailers spelade in en stor mängd låtar med Perry som producent under de nio månader de kunde hålla sams. Perry hade vid denna tidpunkt ingen egen studio, utan låtarna spelades in på Dynamic Sounds Studio och Randy's Studio. Många av Marleys låtar kom till genom att han och Perry låste in sig i ett rum för att diskutera. Marley hade orden och melodin, Scratch visste hur låten skulle organiseras och kompas. "Try Me", "My Cup", "Soul Almighty", "Rebel's Hop", "No Water", "Reaction", "Soul Rebel" (med helt annat stuk än hos JAD)/"Run For Cover", "Keep On Moving", "Put It On" (ny version), "Fussing And Fighting", "Kaya", "African Herbsman", "Sun Is Shining", "Small Axe", "Duppy Conqueror", "Mr Brown", "Love Light", "Man To Man" (senare "Who The Cap Fit"), "Don't Rock My Boat", "Screw Face", "Concrete Jungle" är några exempel, och när det gäller vissa låtar kommer det alltid att föras en diskussion om vem det var som skrev dem – Marley eller Perry.

Schismen som gjorde slut på samarbetet berodde på att Perry hade sålt rättigheterna till de flesta låtarna från deras samarbete billigt till England. Den ursprungliga överenskommelsen var att Perry och The Wailers skulle dela 50/50 på alla intäkter från skivförsäljningen. Perry bröt mot denna överenskommelse då han vände sig till den brittiska marknaden, där han hade goda kontakter. Han sålde banden till skivbolaget Trojan Records i England, som gav ut dem som LP-albumen Soul Rebels, African Herbsman och Soul Revolution Part II. Marley, Tosh och Wailer kände från början inte ens till denna affär, och när Perry inte ville ge dem halva vinsten lämnade de Perry omedelbart. De tog dessutom bröderna Barrett med sig.

År 1971 startade de ånyo ett eget skivmärke – Tuff Gong, ett av Bob Marleys gamla smeknamn. De startade även en skivbutik med samma namn. Tuff Gong skulle några år senare, när Marley blivit världskänd, komma att bli ett skivbolag med den senaste tekniken i sin inspelningsstudio. Som nämnts ovan, tog komponerandet av musik till Johnny Nashs långfilm det mesta av Marleys tid 1971. Några av Tuff Gongs låtar detta år var "Redder Than Red", "Lively Up Yourself", "Trenchtown Rock" och "Guava Jelly".

Det internationella genombrottet

I december 1971 kom Bob Marley in på Island Records Londonkontor för att övertyga skivbolagets ägare Chris Blackwell om att bandet skulle kunna få ett internationellt genombrott om de bara fick chansen att spela in ett album i lugn och ro. Diskussionen slutade med att The Wailers fick låna 6 000 dollar för att åka hem till Jamaica och spela in en LP. Albumet, som fick namnet Catch a Fire, medförde verkligen att bandet började uppmärksammas internationellt. The Wailers framträdde på TV i Storbritannien, men Catch A Fire sålde till en början inte så bra. Senare samma år (1973) släppte The Wailers albumet Burnin' med låtar som "I Shot the Sheriff", "Duppy Conqueror", "Small Axe" och "Get Up Stand Up". Eric Clapton var den förste artisten utanför reggaevärlden som upptäckte Marleys storhet, och Claptons coverversion av I Shot The Sheriff – som Clapton spelade in efter att ha lyssnat igenom The Wailers album Burnin' närmare 100 gånger för att förstå rytmen och texten – hamnade på första plats på USA:s singellista 1974.

Utan Peter och Bunny

Med albumet Burnin' tog de tre ledande Wailers-medlemmarnas gemensamma turnéliv slut år 1974. Bunny Wailer utvecklade en slags scenskräck och skulle inte komma att ställa sig på en utländsk scen under många år. Peter Tosh hade sin egen begåvning att utveckla, och den musik han några år senare presenterade på albumen Legalize It och Equal Rights var en tyngre och mer personlig roots reggae än det spår som Marley skulle komma att ge sig in på. Bob Marley tillbringade en stor del av 1974 i inspelningsstudion och finslipade ett nytt album Natty Dread, som skulle utveckla reggaen genom bl.a. ett snabbare tempo, nu med musikerna i Wailers som kompband och med hustrun Rita, Judy Mowatt och Marcia Griffiths som kör under namnet The I Threes. Judy Mowatt var dessutom bandets koreograf. Bandet bestod av gitarristen Al Anderson, keyboardisten Bernard Touter Harvey och percussionisten Alvin Patterson tillsammans med de redan etablerade bröderna Aston och Carlton Barrett på elbas och trummor. Natty Dread släpptes 1975 under bandnamnet Bob Marley and the Wailers, och var ett viktigt bidrag till bandets fortsatta internationella lansering. Det gick in på 100 i topp-listorna i både Storbritannien och USA.

Vincent Ford och "No Woman No Cry"

Albumet Natty Dread kom, men först mycket senare, att betraktas av många som det finaste Marley gjort, inte minst för reggaeballaden "No Woman, No Cry", och den nya, snabba, spirtuella reggae som låtar som "Lively up Yourself", "Them Belly Full" och "Rebel Music" representerade. Bob Marley skrev enligt skivomslaget fyra av de nio låtarna på LP-skivan och bröderna Barrett – som förfogade över reggaens grundinstrument trummor och bas – gavs stort utrymme för att experimentera fram det nya, snabbare Wailers-soundet. Den Vincent Ford (död 28 dec. 2008) som står som låtskrivare när det gäller låten "No Woman No Cry", var en god vän till Marley. Marley vidhöll livet ut att låten skrevs i Fords lägenhet en natt, samt att Ford även var medförfattare till några låtar på senare album, bl.a. "Crazy Baldhead". Vincent Ford var en diabetesdrabbad och rullstolsburen man, fem år äldre än Bob, och kan mycket väl ha skrivit låten eller kläckt de bärande textavsnitten, eller i vilket fall som helst inspirerat till den, även om han inte kunde arrangera den. Det är även känt att Marley hellre skänkte ett kontrakt till en mindre bemedlad vän än att oroa sig för att ett skivbolag som han ogillade tjäna pengar på låten. År 1972 hade Bob Marley and tecknat kontrakt med Chris Blackwells Island Records, och var angelägen om att hans nya låtar inte skulle tillfalla den tidigare producenten Danny Sims vid Cayman Music. Och om Marley hävdade att någon var "a part of his life", så betydde detta att han syftade på en person som han verkligen såg som en oerhört god vän eller nära släkting.

"No Woman No Cry" blev med tiden (efter Bobs död) ett sådant guldägg att en strid om rättigheterna bröt ut några år efter Bob Marleys död. Tvisten slutade med att dödsboet, det vill säga Rita Marley, fick full kontroll över de legala rättigheterna till denna sång. Många har försökt ge sin bild av hur många av Marleys låtar kom till, bl.a. Vivien Goldman som skrev en studie över Bob Marley. Hon har påpekat att Marley var en person som fångade upp de drömmar, förhoppningar, känslor och verkliga händelser som bars av människorna runt omkring honom, och Vincent Ford var en riktig idéspruta. Ford drev under 1960-talet och början av 1970-talet en typ av soppkök och lågpriscafé för ungdomar vid namn Casbah i Kingstons slum. Wailers-trion Peter Tosh, Bunny Wailer och Bob Marley bodde nästan tidvis där om kvällar och nätter, och Bob har intygat att Ford praktiskt taget räddade honom från svältdöden många gånger under Bobs första år i Kingston, och det var till Fords soppkök som Bob bjöd fästmön Rita Anderson (Marley) när de hade sina första romantiska träffar hösten 1965. Bob Marley själv tillbringade hundratals timmar på egen hand i samtal om musik, budskap och religion med Vincent Ford, och låten "No Woman No Cry" ses ofta som den mest personliga text som Marley spelat in; han hade oftast någon form av barriär mellan sig och sin publik – showbusiness, religionen, den revolterande, vi emot dem, osv, medan "No Woman No Cry" har starka självbiografiska ingredienser.

Året därpå släppte Bob Marley & The Wailers livealbumet Live!, som spelades in kvällen den 18 juli 1975 på Lyceum Theatre i London, under Natty Dread-turnén. Låtar fanns även med från studioalbumet Burnin' samt den inspelningsmässigt dittills bästa versionen av "Trenchtown Rock". Även här var en version av "No Woman No Cry" med, och den nådde denna gång topp 40 på den brittiska listan.

De sista åren

I februari 1977 fick Bob Marley en tåskada under en fotbollsmatch tillsammans med sina vänner. Skadan, som delvis fanns under hans tånagel, läkte dåligt för att vara ett relativt enkelt sår, och det stod snart klart att den förvärrades i stället för att läka. Detta berodde på att det sedan tidigare hade utvecklats cancer i tån. Om Marley inte hade skadat sig under matchen, hade cancern förmodligen utvecklat sig obemärkt. Marley skulle komma att dö en förtida död i hjärncancer klockan 11.30 lokal tid den 11 maj 1981 på ett sjukhus i Miami.

Malignt melanom

Marley bestämde sig för att uppsöka en läkare, och den diagnos han fick efter en hudbiopsi, var malignt melanom, en form av hudcancer som nästan enbart drabbar ljushyade människor, och särskilt rödlätta, fräkniga personer med rött hår, vilket knappast stämmer när det gäller Bob Marley. Emellertid finns det en förhöjd risk för malignt melanom för den som bränt sig allvarligt i solen som barn, för den som har mer än 50 tydliga födelsemärken samt för den som har cancerformen i sin släkt. Marleys far, som var av engelsk-irländsk härkomst, kan således ha burit på anlaget till hudcancern.

Både i Kingston och Miami rekommenderade hudläkarna amputering av stortån, något som Marley avböjde av religiösa skäl. En av de viktigaste bibelverserna för de rastafari-troende är Tredje Moseboken 21:5. Denna läses av en rastafari som: "En rastafarian får inte raka någon del av sitt huvud, inte heller klippa av skägget eller skära i köttet på sin kropp." Dessutom hävdade Marley att han kunde få svårt att uppträda på scenen med en amputerad stortå. Till slut gick han dock med på att skära bort en liten del av tån, varpå cancern ansågs som läkt.

En annan grundsats i rastafari påverkade också Marleys beslut, nämligen tron på att verkligt heliga personer lever vidare i sina fysiska kroppar. Att acceptera döden innebär att man bjuder in den, att förneka döden leder till evigt liv. Denna tro kan vara orsaken till att reggaestjärnor som Marley och Peter Tosh aldrig besökte begravningar och aldrig skrev några testamenten, vilket givetvis ledde till svårigheter när arven skulle fördelas.

Kaya och ett accelererande turnéliv

År 1978 släppte Bob Marley & The Wailers ett något annorlunda album med en mjukare framtoning, Kaya, som innehöll kärlekslåtar som "Is This Love", "She's Gone" och "Satisfy My Soul", hyllningar till ganja som "Kaya" och "Easy Skanking" och självreflekterande låtar som "Sun Is Shining", "Misty Morning" och "Running Away". Samma år kom även en dubbel live-LP benämnd Babylon By Bus. Den spelades in under fyra konserter i nordvästra Europa, i Paris, London, Amsterdam och Köpenhamn. Bandet bestod av Bob Marley, Carlton Barrett på trummor, Aston Barrett på basgitarr, Tyrone Downie på keyboard, Julian Marvin på lead guitar, Alvin "Seeco" Patterson på percussion, Al Anderson på lead guitar, Earl Wire Lindo på orgel och clavinett samt kören The I-Threes bestående av Marcia Griffiths, Judy Mowatt (även bandets koreograf) och Marleys hustru Rita Marley).

Cancer och kollaps

År 1979 släpptes LP-albumet Survival och år 1980 Uprising. År 1980 försämrades Marleys allmäntillstånd kraftigt. Läkarundersökningar visade att cancern i hans tå hade spritt sig i hans kropp och orsakat elakartade dottertumörer i levern och tarmarna. Någon månad senare fann man även cancer i hans hjärna. I september 1980 svimmade han nästan under en konsert i New York och dagen därpå kollapsade han under sin dagliga joggingtur. På sjukhuset konstaterade läkarna att Marleys hjärntumör hade blivit mycket större och de gav honom mindre än en månad kvar att leva. Han skulle dock komma att leva närmare åtta månader till.

Marley ville fortsätta sin USA-turné, och han och bandet gjorde en enastående sista spelning i Pittsburgh den 22 september 1980. Bob ville fortsätta, men hustrun Rita och flera av bandmedlemmarna vägrade att ställa upp på detta. De djupast troende i bandet fick dock svårigheter med att ta till sig att Marley, som de såg som en helig rastaman, kunde bli sjuk och dö. Judy Mowatt, som stod på scenen tillsammans med Marley under dennes sista konserter, berättar att han sjöng Lord, I've Got to Keep On Moving gång på gång trots att låten inte ens var med på repertoaren. Bob hade accepterat att han skulle dö, men Judy och bandet kunde inte förstå att han – en av världens ledande rastafarianer – talade om döden, den fysiska kroppens död.

Robyn Rihanna Fenty, född 20 februari 1988 i St. Michael på Barbados, är en artist som slog igenom internationellt  under 2005. Under 2008 och 2009 var Rihanna tillsammans med sångaren Chris Brown. Förhållandet med Chris bröts 2009 då Rihanna blev misshandlad av honom. Rihanna avslöjade i en intervju 2010 att hon var tillsammans med baseballspelaren Matt Kemp.




http://www.youtube.com/watch?v=UNGozTgUAkI

Karriär

Rihannas musik är en blandning av soul, pop och R'n'B ofta med starka inslag av jamaicansk dancehall. Hennes låt "Pon de Replay" (2005), som var en renodlad dancehall-låt, tog sig in på andra plats på både den amerikanska och den brittiska singellistan, samt som etta på Swedish dance chart.

Rihannas karriär tog fart efter att hon blev upptäckt 2003 av producenten Evan Rogers då denne var på semester på Barbados. Evan har tidigare arbetat med bland andra Christina Aguilera och Kelly Clarkson. Rihanna spelade tillsammans med Rogers in en demoskiva som skickades till ett antal skivbolag. Efter en audition fick hon ett skivkontrakt på Def Jam Records, som leds av Shawn Carter (som själv gör musik under artistnamnet Jay-Z).

Redan åtta månader efter debutplattan släppte Rihanna sitt andra album, A Girl Like Me, som debuterade som nummer fem på de amerikanska listorna. Singeln SOS, som Nike använde i en reklamkampanj, blev hennes första singel att komma etta på Billboard, och efterföljdes av superhiten Unfaithful. Unfaithful var Rihannas första ballad och skrevs av R&B-sångaren Ne-Yo. 2006 var också året då Rihanna gjorde sin skådespelardebut, med roller i TV-serierna Las Vegas och All My Children.

Good Girl Gone Bad släpptes i juni 2007. Singeln "Umbrella" blev Rihannas hittills största hit, och var bland annat etta på singellistan i Storbritannien i tio veckor, vilket resultat ingen lyckats med på över tretton år. "Umbrella" var världens mest framgångsrika singel under 2007 och producerades med hjälp av hip hop-mogulen Jay-Z.

För att samla in pengar till offren efter jordbävningskatastrofen i Haiti den 12 januari 2010 gjorde Rihanna en cover av Bob Marleys akustiska ballad "Redemption Song" som låg väldigt nära originalet musikaliskt. Redan året innan hade hon på sin turné i Europa framfört kärlekslåten "Is This Love" från Bob Marleys ljusaste (minst rebelliska) LP-album Kaya (1977). Detta räcker emellertid inte för att säga att hon har en fot i reggae-genren också. Hennes preferenser när det gäller jamaicansk populärmusik är i stället dancehall och dess latinska motsvarighet reggaeton (som inte har särskilt mycket med reggae att göra, utan, väldigt förenklat, är den latinamerikanska motsvarigheten till rap och dancehall)..

Låten "Rude Boy" från albumet Rated R har skrivits av Mikkel S. Eriksen, Tor Erik Hermansen, Ester Dean, Makeba Riddick, Rob Swire och Robyn Fenty själv, och producerades av Stargate och Rob Swire. Singelversionen av låten nådde förstaplatsen på den amerikanska listan Billboard Hot 100 – hennes första listetta från albumet Rated R, och hennes sjätte totalt.^[1]

Låten och videon (regisserad av Melina Matsoukas) till låten "Rude Boy" har lånat friskt från jamaicansk kultur och subkultur. Den hämningslöshet vad gäller lyrik och kroppsspråk i dancehall finns där; rude boy-kulturen är egentligen en gäng- och gangsterkultur som plågat Jamaica sedan slutet av 1960-talet, men där ledarna har visst stöd bland den svältande befolkningen i huvudstaden Kingstons förslummade innerstad; ^[2], ^[3] i videon, som är ganska avklädd kroppsligt och språkligt, visas mängder av rastafarianska symboler som de etiopiska flaggfärgerna, davidsstjärnan intill ett lejon m.m, vilket upprört anhängare av rastafari-rörelsen och analyserats.

Diskografi

Studioalbum

• 2005 – Music of the Sun
• 2006 – A Girl Like Me
• 2007 – Good Girl Gone Bad
• 2008 – Good Girl Gone Bad: Reloaded
• 2009 – Rated R
• 2010 - Loud

Singlar

• 2005 – "Pon De Replay" (Släpptes 22 augusti 2005)
• 2005 – "If It's Lovin' That You Want" (Släpptes 28 november 2005)
• 2005 - "Boom Boom" med Cham (När den släpptes är okänt)
• 2006 – "SOS" (Släpptes 7 februari 2006)
• 2006 – "Unfaithful" (Släpptes 17 juli 2006)
• 2006 – "We Ride" (Släpptes 13 september 2006)
• 2006 – "Break It Off" med Sean Paul (Släpptes december 2006)
• 2007 - "Roll It" (J-Status sång som Rihanna och Shontelle sjunger med i) (Släpptes 18 mars 2007)
• 2007 – "Umbrella" med Jay-Z (Släpptes 29 mars 2007)
• 2007 – "Shut Up And Drive" (Släpptes 12 juni 2007)
• 2007 – "Hate That I Love You" med Ne-Yo (Släpptes 21 augusti 2007)
• 2007 – "Don't Stop The Music" (Släpptes 15 januari 2008)
• 2008 – "Take A Bow" (Släpptes 15 april 2008)
• 2008 – "If I Never See Your Face Again" med Maroon 5 (Släpptes 2 maj 2008)
• 2008 – "Disturbia" (Släpptes 17 juni 2008)
• 2008 – "Just Stand Up!" (Släpptes 30 september 2008)
• 2008 – "Live Your Life" med T.I. (Släpptes 23 september 2008)
• 2008 – "Rehab" (Släpptes 7 oktober 2008)
• 2009 – "Paranoid" (med Kanye West, fast Rihanna är bara med i musikvideon) (Släpptes 24 mars 2009)
• 2009 - "Run This Town" (Jay-Z sång som även Rihanna och Kanye West sjunger i) (Släpptes 31 augusti 2009)
• 2009 - "Wait Your Turn" (Släpptes 13 november 2009)
• 2009 - "Russian Roulette" (Släpptes 20 oktober 2009)
• 2009 - "Hard" med Jeezy (Släpptes 10 november 2009)
• 2010 - "Redemption Song" (Bob Marley & the Wailers cover) (Släpptes 19 januari 2010)
• 2010 - "Stranded (Haiti Mon Amour)" (Jay-Z sång som även Rihanna, Bono och The Edge sjunger i) (Släpptes 23 januari 2010)
• 2010 - "Rude Boy" (Släpptes 9 februari 2010)
• 2010 - "Rockstar 101" med Slash (Släpptes 1 juni 2010)
• 2010 - "Te Amo" (Släpptes 11 juni 2010)
• 2010 - "Love The Way You Lie" med Eminem (Släpptes 17 augusti 2010)
• 2010 - "Only Girl (In The World)" (Släpptes 10 september 2010)
• 2010 - "What's My Name" med Drake (Släpptes 25 oktober 2010)
• 2010 - "Who's That Chick?" med David Guetta (Släpptes 22 november 2010)
• 2010 - "Raining Men" med Nicki Minaj (Släpptes 7 december 2010)
• 2011 - "All Of The Lights" med Kanye West (Släpptes 18 januari 2011)
• 2011 - "S&M" (Släpptes 25 januari 2011)
• 2011 - "S&M (Remix)" med Britney Spears (Släpptes 11 april 2011)
• 2011 - "Man Down" (Släpptes 3 maj 2011)
• 2011 - "California King Bed" (Släpptes 13 maj 2011)

Gästartist på låtar

Dessa låtar som är listade här under är låtar som Rihanna sjunger med i men låtarna har inte släppts som singlar

• 2005 - "The One" med Memphis Bleek
• 2005 - "Boom Boom" med Cham
• 2007 - "First Time" med Fabolous
• 2007 - "Livin' A Lie" med The-Dream
• 2008 - "Where Do We Go" med Razah
• 2008 - "Throw Your Hands Up" med Elephant Man
• 2010 - "Fly" med Nicki Minaj
• 2011 - "Shy Ronnie 2: Ronnie & Clyde" med The Lonely Island

DVD

• 2006 - Bring it on 3 - All or nothing
• 2008 – Good Girl Gone Bad Live
• 2008 – Barbadian Superstardom

Backyard Babies är en svensk rockgrupp som bildades 1987 i Nässjö. Medlemmarna är Andreas "Dregen" Tyrone Svensson (sång och elgitarr), Johan Blomquist (bas), Peder Carlsson (trummor) och Nicke Borg (sång och gitarr).

Innan de tog namnet Backyard Babies hette de Tyrant, och innan dess hade de namnet Dead Silent. Än idag är "Dead Silent" insprejat på ett elskåp i Nässjö. Nicke Borg hade på den tiden fortfarande inte kommit med i bandet  utan studerade bandet på avstånd. Sångaren hette då Tobias Fischer, men blev under 1990 sparkad av bandet, inte på grund av något större bråk utan helt enkelt att de upptäckt att de inte hade samma musiksmak.

 

http://www.youtube.com/watch?v=7XeX4T7_B_8

Historik

Backyard Babies har haft samma uppsättning bandmedlemmar sedan första fullängdsskivan, Diesel and Power, som kom 1994. Den var inspirerad av glamrock och sleaze, och alla medlemmarna hade långt hår. 1998 kom deras andra studioalbum Total 13. Nu hade de övergett den glammiga stilen, klippt av sig håret, och musiken var snabbare, punkigare och argare.

År 2001 kom Making Enemies is Good, en skiva som andades mer hårdrock än Total 13. Inför Stockholm Syndrome, utgiven 2003, berättade Dregen att efter en glammig skiva, en punkskiva och en hårdrocksskiva var det dags för en "sjuhelvetes djävla rock'n'roll skiva". Den 12 april 2006 släppte de sin femte studioskiva, People Like People Like People Like Us. Den producerades av Nicke Andersson från The Hellacopters. Den 13 augusti 2008 släpptes albumet Backyard Babies, producerat av Jakob Hellner.

Flera samlingsskivor har också hunnits med. Först ut var Independent Days med alla låtar från Total 13 i remastrad version, samt några låtar som endast givits ut på singel, och några livelåtar. From Demos to Demons kom därnäst och innehåller bandets gamla demoinspelningar från 1987 till 1992. Safety Pin & Leopard Skin från 2002 är en korsning mellan en samlingsskiva och en liveskiva, med några livelåtar och några rariteter. Live Live in Paris är en liveskiva som kom 2005. De har även släppt en live-DVD, Live, och en DVD-dokumentär, Jetlag. Utöver det har de även givit ut en självbiografisk bok som heter Blod, svett och dårar.

Under senare år har Backyard Babies mer och mer glidit in mot rock n´roll, vilket tydligt kan höras på skivan med namnet "Backyard Babies" (2008).

Album

• 1991 – Something To Swallow
• 1994 – Electric Suzy
• 1994 – Diesel and Power
• 1998 – Total 13
• 2001 – Making Enemies is Good
• 2002 – From Demos to Demons
• 2003 – Stockholm Syndrome
• 2005 – Tinnitus
• 2005 – Live Live in Paris (live)
• 2006 – People Like People Like People Like Us
• 2008 – Backyard Babies
• 2009 – Them XX

Singlar

• 1994 - Electric Suzy
• 1998 - Look At You
• 1998 - Highlights
• 2001 - The Clash
• 2001 - Brand New Hate
• 2003 - Minus Celsius
• 2004 - A Song For The Outcast
• 2004 - Friends
• 2006 - The Mess Age (How Could I Be So Wrong)
• 2006 - Dysfunctional Professional
• 2006 - Roads
• 2008 - Fuck Off And Die
• 2008 - Degenerated
• 2009 - Nomadic
• 2010 - Abandon

Slade är ett brittiskt rockband bildat 1966, då som In-Be-Tweens. Gruppen var en av de stora inom glamrocken, dock utan att riktigt slå igenom i USA. Ett av deras kännetecken är att deras låttitlar ofta är totalt felstavade, samt  den raspröstade stämman från sångaren Noddy Holder.



http://www.youtube.com/watch?v=Zm6npiXaotA&feature=related

Historik

Bandet bestod ursprungligen av Noddy Holder (sång, kompgitarr), Dave Hill (gitarr), Jim Lea (bas, gitarr, piano, fiol, kör), och Don Powell (trummor). De gick under olika namn innan de 1969, på inrådan av sin nye manager Chas Chandler (basist i The Animals, upptäckte Jimi Hendrix) bytte namn till Slade.

Efter att ha satsat på mer vanlig rock och covers började man i början av 1970-talet sikta in sig på eget material, och musikaliskt och visuellt gå över till glamrocken. De slog igenom 1971 med singeln "Get Down and Get With It", och den följdes av en mängd hits, varav följande 6 nådde förstaplattsen på den engenska singellistan; "Coz I Luv You", "Mama Weer All Crazee Now", "Take Me Bak 'Ome", "Cum On Feel the Noize", "Skweeze Me, Pleeze Me" och "Merry Xmas Everybody", den sistnämnda återfinns ofta i samband med jul på listorna i England, där den har blivit en enorm julfavorit.

Efter ett misslyckat försök att erövra USA återvände gruppen till England 1977 där musikscenen ändrats av bland annat punkens intåg, vilked ledde till att gruppens popularitet hastigt minskade. Gruppen fortsatte dock att turnera och återkom till topplistorna efter sin legendariska comeback på Reading-festivalen 1980 där de ersatte Ozzy Osbourne, vilket ledde till att Slade återigen var med på topplistorna med låtar som "We'll Bring the House Down" (UK #10), Lock Up Your Daughters (UK#29) och de två sista stora hitsen från 1983 "Run Runaway" (UK #7, US#20) och balladen "My Oh My" [UK #2, US #37).

Efter Slades genombrott i USA beskrev de amerikanska tidningarna bandet som heavy metal, något som inte sångaren Noddy Holder höll med om till fullo.

Slades sista livespelning skedde i USA, den 28 mars 1984. Under spelningen blev Jim Lea allvarligt sjuk vilket ledde till att bandet avbröt alla planerade spelningar 1984. 1985 var en turné planerad för att göra reklam för nya skivan Rogues Gallery men den turnén avbröts. Den största anledningen till detta var att Noddy Holder hade tröttnat på allt turnerande (vilket hade förstört hans första äktenskap). Bandet släppte dock ytterligare en skiva 1987 (You Boyz Make Big Noize) och 1991 nådde man tjugoförstaplatsen på engelska singellistan med halvhiten Radio Wall Of Sound (med Jim Lea på sång). Dock floppade den efterföljande singeln (Universe) och Noddy Holder drog sig tillbaka från sin musikkarriär vilket ledde till att gruppen splittrades.

1993 startade dock Dave Hill upp bandet "Slade II" tillsammans med Don Powell, Jim Lea erbjöds en plats i bandet men tackade nej. Bandet har turnerat med lite olika uppsättningar under åren och för närvarande består bandet av (förutom Dave Hill och Don Powell) Mal McNulty (sång/gitarr) och John Berry (bas/violin). 1997 förkortades bandnamnet till Slade.

Jim Lea har under 2007 släppt sitt första riktiga soloalbum titulerat James Whild Lea - Therapy och finns att hämta på http://www.jimleamusic.com Albumet har fått mycket goda recensioner och innehåller en rad igenomtänkta, välskrivna och melodiösa rocklåtar. Nämnas bör att Jim Lea själv sjunger samt spelar bas, gitarr och violin på detta album vilket gör det till ett soloalbum i ordets rätta bemärkelse.

Diskografi

Album

• 1969 – Beginnings
• 1970 – Play It Loud
• 1972 – Slade Alive! UK #2
• 1972 – Slayed? UK #1
• 1973 – Sladest UK #1
• 1974 – Old, New, Borrowed and Blue UK #1
• 1974 – Slade in Flame UK #6
• 1976 – Nobody's Fools UK #14
• 1977 – Whatever Happened to Slade?
• 1978 – Slade Alive, Vol. 2
• 1979 – Return to Base
• 1981 – We'll Bring the House Down UK #25
• 1982 – Til Deaf Do Us Part UK #68
• 1982 – Slade on Stage UK #51
• 1983 – The Amazing Kamikaze Syndrome UK #49, US #33
• 1985 – Rogues Gallery UK #60, US #132
• 1985 – Crackers - The Slade Christmas Party Album UK #34, US #81
• 1987 – You Boyz Make Big Noize UK #98, US #103
• 1991 – Wall of Hits UK #34
• 1997 – Feel the Noize - The Very Best of Slade UK #19
• 2005 – The Very Best of Slade UK #31

Album med Slade II/Slade

• 1994 – Keep on Rockin UK #97
• 1999 – Wild Nites
• 2001 – Superyob
• 2002 – Cum On Let's Party!

Singlar

• 1966 – You Better Run (som 'N Betweens)
• 1969 – Genesis
• 1969 – Wild Winds Are Blowing
• 1970 – The Shape of Things to Come
• 1970 – Know Who You Are
• 1971 – Get Down and Get With It UK #16
• 1971 – Coz I Luv You UK #1
• 1972 – Look Wot You Dun UK #4
• 1972 – Tak Me Bak 'Ome UK #1
• 1972 – Mama Weer All Crazee Now UK #1
• 1972 – Gudbuy t'Jane UK #2
• 1973 – Cum on Feel the Noize UK #1
• 1973 – Skweeze Me, Pleeze Me UK #1
• 1973 – My Friend Stan UK #2
• 1973 – Merry Xmas Everybody UK #1
• 1974 – Everyday UK #3, SV #1
• 1974 – The Bangin' Man UK #3
• 1974 – Far Far Away UK #2
• 1975 – How Does It Feel UK #15
• 1975 – Thanks for the Memory (Wham Bam Thank You Mam) UK #7
• 1975 – In for a Penny UK #11
• 1976 – Let's Call It Quits UK #11
• 1976 – Nobody's Fool
• 1977 – Gypsy Road Hog UK #48
• 1977 – Burning in the Heat of Love
• 1977 – My Baby Left Me - That's All Right UK #32
• 1978 – Give Us a Goal
• 1978 – Rock N Roll Bolero
• 1979 – Ginny Ginny
• 1979 – Sign O' the Times
• 1979 – Okey Cokey
• 1980 – When I'm Dancin' I Ain't Fightin' UK #44
• 1981 – We'll Bring The House Down UK #10
• 1981 – Wheels Ain't Comin' Down
• 1981 – Lock Up Your Daughters UK #29
• 1981 – Ruby Red UK #51
• 1981 – (And Now the Waltz) C'est La Vie UK #50
• 1983 – My Oh My UK #2, US #37
• 1984 – Run Runaway UK #7, US #20
• 1984 – All Join Hands UK #15
• 1985 – Seven Year Bitch UK #60
• 1985 – Myzterious Mizter Jones UK #50
• 1985 – Do You Believe In Miracles? UK #54
• 1987 – Still the Same UK #73
• 1987 – That's What Friends Are For
• 1987 – You Boyz Make Big Noize
• 1987 – We Won't Give In
• 1988 – Let's Dance
• 1991 – Radio Wall of Sound UK #21
• 1991 – Universe
• 2006 – Merry Xmas Everybody (återutgivning) UK #22

Singlar med Slade II/Slade

• 1993 – Hold on to Love
• 1994 – Merry Xmas Now
• 1995 – Hot Luv
• 1995 – Black and White World
• 2002 – Some Exercise
• 2002 – Take Me Home 
  

Led Zeppelin var ett brittiskt rockband, bildat i september 1968. Gruppen kom med sin blandning av blues, rock,  folkmusik samt österländska klanger att bli ett av de största namnen inom rocken på 1970-talet. Led Zeppelin slog igenom med låten "Whole Lotta Love" i slutet av 1969. Gruppen räknas än i dag som mycket inflytelserik och som  pionjärer inom hårdrocken. Led Zeppelin splittrades då trummisen John Bonham avlidit den 25 september 1980.Tillfälliga återföreningar gjordes åren 1985 (Live Aid),1988 (Atlantic Records 40-årsjubileum) och 1995 (Hall Of  Fame). Dock alltid tillsammans med andra musiker och aldrig under namnet Led Zeppelin. Den 10 december 2007 gjorde bandet sin hittills enda officiella spelning sedan 1980. De medverkade då på en gala på O2-arenan i London till minne av Ahmet Ertegün, grundaren av skivbolaget Atlantic Records.




http://www.youtube.com/watch?v=BcL---4xQYA

Led Zeppelin bildas

Jimmy Page spelade i bandet The Yardbirds 1966-1968. Den första tiden hoppade han in på bas, men bytte senare till gitarr. Några månader hade The Yardbirds både Jimmy Page och Jeff Beck på gitarrer, innan Beck hoppade av i slutet av 1966. Innan han kom med i Yardbirds var Page en av Storbritanniens ledande studiomusiker.

John Paul Jones var etablerad studiomusiker när han träffade Jimmy Page 1968. Page var då redan medveten om Jones kapacitet som musiker.

Robert Plant och John Bonham hade spelat med bandet Band of Joy i Birmingham.

De bildade Led Zeppelin tillsammans, först under namnet The New Yardbirds. Detta beroende på att Yardbirds hade kontrakterade spelningar kvar när de upplöstes. The New Yardbirds gjorde fem spelningar i Sverige hösten 1968.

En viktig person vid bildandet av Led Zeppelin var managern Peter Grant. Han hade varit manager även för The Yardbirds och kände alltså Jimmy Page sedan tidigare.

Namnet Led Zeppelin

Det finns flera uppgifter om var gruppnamnet kom ifrån. En teori som fått fotfäste är att Keith Moon från gruppen The Who sagt att gruppen skulle misslyckas, "go down like a lead balloon" (sjunka som en blyballong). Bandet skulle ha gjort en grej av Moons påstående; ändrat ballongen till en zeppelinare och stavningen till 'led' (om namnet hade stavats "lead" (bly) hade "tjockskalliga amerikaner" uttalat det som "leed" enligt managern Peter Grant). En annan teori är att George Harrison, gitarrist i The Beatles och vän till Jimmy Page sade det.^{[källa behövs]} Jimmy Page ville förena ljus och mörker, tungt och fjäderlätt och en stark förebild till det kontrastlika namnet står att finna i Iron Butterfly.

De första åren

Gruppen var under de första åren extremt produktiv och gav under 1969 ut sitt första självbetitlade album, och senare under året sitt andra album, II. Det andra albumet gjordes till stora delar under den turné man åkte på i USA där gruppen tidigt fick stor popularitet. 1970 gavs det folk-rock-inspirerade albumet III ut och året efter det stilbildade albumet IV, med en av gruppens mest kända sånger "Stairway to Heaven". Gruppens första album anses av många vara bland de främsta i genren. Jimmy Page var centralfiguren (producerade samtliga plattor), men alla fyra medlemmar var i högsta grad engagerade i musikskapandet, även om en majoritet av låtarna är skrivna av Jimmy Page/Robert Plant. Låtarna är ofta monumentala och med crescendon, vilket ibland gör dem långa, upp mot 10-11 minuter. Man inspirerades från den klassiska rhythm and blues-musiken från amerikanska södern men även av folkmusik, österländska toner och keltisk mytologi, vilket märks i flera av texterna.

Tidigt i karriären markerade Led Zeppelin att de skiljde sig från de allra flesta artister. De medverkade ytterst sällan i TV och släppte bara ett fåtal singlar, då i begränsade upplagor i utvalda länder. Ytterst ansvarig för denna strategi var Peter Grant. Tanken var att den som var nyfiken på Led Zeppelin skulle köpa deras album och besöka deras konserter. Detta för att verkligen kunna skapa sig en uppfattning om bandets musik.

De senare åren och slutet

Under mitten och senare delen av 1970-talet behöll gruppen sin popularitet. De gav ut album som klassiska Physical Graffiti (1975) och genomförde långa turnéer med konserter inför stor publik, som vid Knebworth-festivalen i England 1979. Gruppen gjorde sin sista konsert på isstadion i Västberlin 7 juli 1980.

När John Bonham avled 1980 valde de resterande medlemmarna att splittra gruppen. Page, Plant och Bonham hade då fastnat i alkohol- och/eller drogmissbruk, vilket ibland märktes tydligt på bandets konserter de sista åren. Efter att Led Zeppelin upplöstes har medlemmarna spelat några låtar tillsammans på scenen vid olika tillfällen, och Jimmy Page och Robert Plant har arbetat tillsammans med olika projekt. Under 1994-95 samt 1998-99 turnerade de under namnet Page and Plant. Alla tre medlemmar har dessutom gjort soloskivor och skivor med andra artister.

Led Zeppelin har på senare år upplevt en renässans med nya fans som upptäcker musiken och musiker som ser bandet som en inspirationskälla för sin musik. Man har också gett ut flera remastrade samlings-CD:s under 1990-talet. 2003 släpptes Led Zeppelin DVD, producerad av Jimmy Page och Dick Carruthers, som täcker hela gruppens karriär.

Led Zeppelin invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1995.^[1] Gruppen belönades 2006 med Polarpriset, bland annat för att ha varit en av rockmusikens stora pionjärer. Led Zeppelin beräknades ha sålt ca 300 miljoner album (2009),^{[källa behövs]} vilket placerar dem som tvåa efter The Beatles vad gäller albumförsäljning i musikhistorien. Siffrorna är dock osäkra eftersom det saknas tillförlitlig statistik som täcker hela världen.

Återförening

Till slut återförenades Led Zeppelin officiellt, dock bara för en kväll. Deras spelning i O2-arenan i London 2007 (se ingress) togs emot väl av publiken och, för ovanlighetens skull, även av pressen (se "externa länkar"). Bakom trummorna satt Jason Bonham, son till John. (Han spelade också vid bandets inofficiella framträdande 1988). Intresset för konserten var mycket stort och bandet hade förmodligen kunnat fylla arenan många gånger om. Led Zeppelin blandade sällan/aldrig spelade låtar med många av sina mest kända kompositioner. Efter denna spelning ryktades det under en period att bandet var på väg att börja turnera igen, men så har det inte blivit.

Medlemmar

• Robert Plant - sång, munspel
• Jimmy Page - gitarr, övriga stränginstrument
• John Paul Jones - bas, keyboard, mandolin, akustisk gitarr
• John Bonham - trummor, slagverk

Diskografi

• Led Zeppelin (12 januari 1969)
• Led Zeppelin II (22 oktober 1969)
• Led Zeppelin III (5 oktober 1970)
• Led Zeppelin IV (8 november 1971)
• Houses of the Holy (26 mars 1973)
• Physical Graffiti (24 februari 1975)
• Presence (31 mars 1976)
• The Song Remains the Same (22 oktober 1976) (live)
• In Through the Out Door (15 augusti 1979)
• Coda (19 november 1982) (outgivet material)
• Profiled (21 september 1990)
• Remasters (15 oktober 1990)
• Led Zeppelin Box Set (29 oktober 1990) (CD-box-samling)
• Led Zeppelin Box Set II (21 september 1993) (CD-box-samling)
• Complete Studio Recordings (24 september 1993) (CD-box-samling)
• BBC Sessions (17 november 1997) (live)
• Early Days: Best of Led Zeppelin Volume One (23 november 1999) (samlingsalbum)
• Latter Days: Best of Led Zeppelin Volume Two (21 mars 2000) (samlingsalbum)
• How the West Was Won (27 maj 2003) (live)
• Mothership (12 november 2007) (CD-samling)

Turnéer

• September 1968 - Scandinavian Tour 1968
• Oktober-December 1968 - U.K. Tour 1968
• December 1968-Februari 1969 - North America 1968/1969
• Mars-April 1969 - U.K. and Scandinavian Tour 1969
• April-Maj 1969 - North American Tour Spring 1969
• Juni 1969 - U.K. Tour Summer 1969
• Juli-Augusti 1969 - North American Tour Summer 1969
• Oktober 1969 - European Tour Autumn 1969
• Oktober–December 1969 - North American Tour Autumn 1969
• Januari 1970 - U.K. Tour 1970
• Februari-Mars 1970 - European Tour 1970
• Mars-April 1970 - North American Tour Spring 1970
• Juni-Juli 1970 - Tour of Iceland, Bath & Germany 1970
• Augusti-September 1970 - North American Tour Summer 1970
• Mars-April 1971 - United Kingdom Tour Spring 1971
• Maj-Augusti 1971 - European Tour 1971
• Augusti-September 1971 - North American Tour 1971
• September 1971 - Japanese Tour 1971
• November-December 1971 - United Kingdom Tour Winter 1971
• Februari 1972 - Australasian Tour 1972
• Maj-Juni 1972 - North American Tour 1972 (två spelningar i Europa i maj)
• Oktober 1972 - Japanese Tour 1972
• Oktober 1972-Januari 1973 - U.K. Tour 1972-1973
• Mars-April 1973 - European Tour 1973
• Maj-Juli 1973 - North American Tour 1973
• Januari-Mars 1975 - North American Tour 1975 (två spelningar i Europa i januari)
• Maj 1975 - Earls Court 1975
• April-Juli 1977 - North American Tour 1977
• Juli-Augusti 1979 - Köpenhamn samt Knebworth Festival 1979
• Juni-Juli 1980 - Tour Over Europe 1980
• Oktober-November 1980 - North American Tour 1980 (Inställd)

Återföreningsspelningar

• 13 juli 1985 - Live Aid i Philadelphia
• 14 maj 1988 - Atlantic Records 40-årsjubileum i New York
• 12 januari 1995 - Rock and Roll Hall of Fame
• 10 december 2007 - Ahmet Ertegun Tribute Concert i London

Black Sabbath var ett brittiskt metalband bildat år 1968 i Birmingham. Black Sabbath var en av de mest  framgångsrika musikgrupperna inom metalen i början på 1970-talet, och ett av de allra första metalbanden. Även om Led Zeppelin var före, spelade de egentligen inte hårdrock utan bluesrock, och Deep Purple som bildades samma år som Black Sabbath, började spela hårdrock 1969. Bandet är känt för sitt flörtande med det ockulta i sina texter  och brukandet av magiska symboler.

Black Sabbath invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 2006.

Bandet turnerade 2007 under namnet Heaven and Hell med Ronnie James Dio, Tony Iommi, Geezer Butler och Vinny Appice som medlemmar. Ett studioalbum släpptes år 2009.

 

http://www.youtube.com/watch?v=otSXkJWeSF

Historik

I Aston, en industriförort till Birmingham, bildades 1968 fröet till vad som skulle bli Black Sabbath, fast då med namnet Polka Tulk (bevis finns i handboken till skivan Master of Reality!). Senare samma år bytte de namn till Earth. Emellertid, eftersom det redan fanns ett band i England som hette Earth måste bandet byta namn. Medlemmarna enades om namnet "Black Sabbath" efter den amerikanska översättningen av Mario Bavas klassiska italienska skräckfilm "I Tre Volti Della Paura”. Gruppen bestod i sin första uppsättning av sångaren Ozzy Osbourne, gitarristen Tony Iommi, basisten Geezer Butler, och trummisen Bill Ward. Bandet slog officiellt igenom 1970 då de släppte sitt självbetitlade debutalbum Black Sabbath. Albumet släpptes - passande nog - fredagen den 13 februari. Detta album var fullt med tunga riff, apokalyptiska låtar och ockulta ämnen och ses ofta som en hörnsten inom genren heavy metal. Black Sabbath anses ha varit stilbildande inom hårdrocken, i synnerhet inom heavy metal.

En starkt bidragande anledning till det nyskapande sound som Black Sabbath stod för var att Tony Iommi sista dagen på ett sommarjobb på ett verkstadsföretag råkade ut för en arbetsplatsolycka och klippte av sig två fingertoppar. Han tillverkade själv proteser av nedsmälta plastflaskor, och limmade fast dessa på fingrarna för att kunna fortsätta spela gitarr. Det gjorde dock för ont att pressa ned strängarna när de var normalhårt spända så för att kunna fortsätta spela stämde han ner gitarren och kom på så sätt att skapa det unika sound som blev synonymt med Black Sabbath. De två första Black Sabbath-albumen är dock normalt stämda, eftersom Iommi inte började stämma ned sin gitarr förrän till 1971 års Master of Reality. Black Sabbaths basist Geezer Butler kom då också att stämma ned sin bas för att den skulle stämma överens med Iommis.

Gruppens nästa album, Paranoid, gjorde dem populära även i USA. Detta album brukar räknas som deras absolut bästa, till och med ett av de bästa inom hela genren. På albumet finns låten "Paranoid", som blev en av Black Sabbaths mest kända och framgångsrika låtar någonsin. Under åren som följde hade gruppen även framgångar med albumen Master of Reality (1971), Vol. 4 (1972) och Sabbath Bloody Sabbath (1973). Problemen började då man bytte skivbolag inför nästa skiva. Inspelningarna tog längre tid, och nästa album, Sabotage, kom inte att släppas förrän 1975. Sabotage räknas av många kritiker som det sista "klassiska" Sabbath-albumet. Året efter kom Technical Ecstasy, och 1978 kom det sista albumet med Ozzy som sångare, Never Say Die!. Musiken i båda dessa album (i synnerhet det sistnämnda) anses färgad av inre stridigheter i bandet och ses därför som avsevärt sämre än gruppens tidigare verk.

Efter ett bråk med Tony Iommi blev Ozzy Osbourne 1979 utsparkad ur gruppen och ersattes med Ronnie James Dio. Många fans anser att Black Sabbath aldrig blev sig likt efter det att Ozzy Osbourne fick sluta. Bråket handlade bland annat om Ozzy Osbournes allt mer växande missbruk av alkohol; Tony Iommi sade sig ha tröttnat på att Ozzy i stort sett alltid festade och var berusad. Delvis berodde det även på att Tony tyckte att det alltid var Ozzy Osbourne som fick all ära vid spelningarna. Detta försökte Tony råda bot på genom att helt enkelt byta plats med Ozzy när de spelade live, så att Tony nu stod i mitten. Efter att Ozzy lämnat gruppen kom dess lovprisade era som hårdrocksband att i princip vara över. Trummisen Bill Ward lämnade också gruppen kort efteråt, och efter två skivor med Ronnie James Dio som sångare, hoppade även han av. Därefter har åtskilliga sångare varit medlemmar i Black Sabbath, däribland Glenn Hughes och Ian Gillan, båda med ett förflutet i Deep Purple. I början av 1980-talet var bandets popularitet på klart nedåtgående.

Black Sabbath ses ändå som en viktig länk inom utvecklingen av rockmusiken. Bandet kan också sägas ha lagt grunden för genren doom metal som uppkom på 1980-talet och för Stonerrock. Det har till viss del även utgjort en viktig influens inom genren grunge.

Sommaren 1987 var Tony Martin sångare, och under hans tid gav gruppen ut skivorna The Eternal Idol (1987), Headless Cross (1989) samt Tyr (1990). År 1990 slutade han men återvände till bandet 1993 för att ge ut Cross Purposes (1994), Forbidden (1995) samt The Sabbath Stones (1996), för att därefter åter lämna bandet 1997.

I slutet av 1990-talet återförenades Black Sabbaths originalmedlemmar, och bandet spelade in ett live-album med namnet Reunion. Detta album innehöll även två nya låtar, Psycho Man och Selling My Soul.

Efter 11 september-attackerna 2001 mot World Trade Center och Pentagon påstås en lista ha skickats ut i USA innehållande namn på sånger som inte borde spelas på radio under den här tiden, eftersom dessa sånger sades kunna väcka olustkänslor. Två av Black Sabbaths låtar fanns med på listan, War Pigs och Sabbath Bloody Sabbath. Det finns dock inga bevis på att en sådan lista skulle ha funnits. Det kan ha gällt en egenpåtagen censur från de stora radiobolagen sida.

Efter 14 års uppehåll förenades återigen Tony Iommi, Geezer Butler, Ronnie James Dio och Vinny Appice 2006 och de spelade in tre nya låtar Ear in the Wall, Shadow of the Wind och The Devil Cried till bandets kommande release Black Sabbath: The Dio Years. Bandet var ute på en världsturné under namnet Heaven and Hell och hade planerat att fortsätta turnera sommaren 2010 och framåt, men sångaren Dio avled efter en tids cancersjukdom den 16 maj 2010.^[2] Våren 2009 försökte Ozzy stämma Iommi angående namnet Black Sabbath, han hävdade att varje originalmedlem ska äga tjugofem procent av bandnamnet. Kampen fortsatte fram tills 2010, då den avslutades. 2011 meddelade Geezer Butler att det absolut inte kommer att bli någon Black Sabbath-återförening.

Bandmedlemmar

• Tony Iommi - gitarr
• Terry "Geezer" Butler - basgitarr
• Bill Ward - trummor
• Ozzy Osbourne - sång

Diskografi

Studioalbum

• 1970 - Black Sabbath
• 1970 - Paranoid
• 1971 - Master of Reality
• 1972 - Vol. 4
• 1973 - Sabbath Bloody Sabbath
• 1975 - Sabotage
• 1976 - Technical Ecstasy
• 1978 - Never Say Die!

Dessa är albumen inspelade av originalsättningen med Ozzy Osbourne på sång. Bandmedlemmar har kommit och gått flera gånger efter detta, och bandet har släppt flera album med framförallt ett flertal olika sångare, bland dessa Ronnie James Dio, Tony Martin, Glenn Hughes och Ian Gillan.

• 1980 - Heaven and Hell
• 1981 - Mob Rules
• 1983 - Born Again
• 1986 - Seventh Star
• 1987 - The Eternal Idol
• 1989 - Headless Cross
• 1990 - Tyr
• 1992 - Dehumanizer
• 1994 - Cross Purposes
• 1995 - Forbidden
• 2009 - Heaven and hell: The Devil You Know'
• 2011 - Dehumanizer

Samlingsalbum

• 1975 - We Sold Our Souls For Rock 'n' Roll
• 1992 - Iron Man
• 1996 - Under Wheels of Confusion
• 1996 - The Sabbath Stones
• 2002 - Symptom of the Universe: The Original Black Sabbath 1970-1978
• 2004 - Black Box
• 2005 - The Best of Black Sabbath
• 2006 - Greatest Hits 1970-1978
• 2007 - Black Sabbath: The Dio Years
• 2009 - Black Sabbath: Greatest Hits

• 1970 - Come to the sabbath
• 1975 - New Jersey Live
• 1978 - Never say Die (Live)
• 1980 - Live at Last
• 1980 - Burning the cross
• 1982 - Live Evil
• 1983 - Born in hell
• 1995 - Cross Purposes Live
• 1998 - Reunion
• 2002 - Past Lives
• 2007 - Black sabbath Live at Hammersmith Odeon
• 2007 - Heaven and hell: Live Radio city music hall 2007

Video

• 1978 - Never Say Die
• 1980 - Black and Blue
• 1992 - The Black Sabbath Story Volume 1
• 1992 - The Black Sabbath Story Volume 2
• 1999 - The Last Supper
• 1999 - Inside Black Sabbath - 1970-1992
  
• 2005 - Black Sabbath's Paranoid
• 2005 - Black Sabbath - Rock Review
• 2007 - In Their Own Words

U2 är en irländsk rockgrupp bildad i Dublin 1976. U2 har med skivor som The Joshua Tree och Achtung Baby och  låtar som One, With or Without You, Beautiful Day och I Still Haven't Found What I'm Looking For, blivit ett av världens största musikfenomen.



http://www.youtube.com/watch?v=XmSdTa9kaiQ

Historia

1970-talet

U2 bildades i Dublin den 25 september 1976 efter att Larry Mullen Jr annonserat på skolans anslagstavla efter medlemmar till ett band. Larry själv var vid den här tiden redan en duktig trummis och hoppades på svar från andra talanger. Ett flertal dök upp för audition i Mullens kök, dock inga direkta stjärnskott. Vid dagens slut hade dock bandet Feedback bildats. Förutom Larry bestod bandet av Paul Hewson (tog senare artistnamnet Bono), som vid den här tiden varken kunde sjunga eller spela, men absolut ville vara med i ett rockband, samt två gitarrspelande bröder; Dick och David Evans (The Edge), som delade på en hemmabyggd elgitarr. Dessutom Adam Clayton, en basist med ett brett ordförråd av "coola" termer från musikbranschen, som han friskt strödde omkring sig. Bandet försökte lära sig spela och var fast beslutna att lyckas. Med det nya namnet The Hype, taget från ett av David Bowies kompband, lyckades de på St. Patrick's Day 1978 vinna en talangtävling i Limerick. Förstapriset var 500 irländska pund samt möjligheten att spela in några demolåtar. Dessa gav dock ingen vidare respons från skivbolagen. Man fortsatte trots detta att spela live och hade en trogen skara fans. I slutet av mars 1978 bestämde sig Dick för att lämna Feedback för The Virgin Prunes, ett goth/postpunkband med två av Bonos barndomsvänner, Guggi och Gavin Friday som frontfigurer. The Prunes fick senare skivkontrakt och gav ut skivor, innan de splittrades i mitten av 80-talet. I samband med Dicks avhopp tog Feedback namnet U2, ett namn som Steve Averill, god vän och senare albumdesigner till bandet, kommit på. Averill gillade att laborera med ord och bokstäver, och just U2 syftades dels på "you too" som i "du också", men även på det amerikanska spionflygplanet U-2. Trots viss tveksamhet från Bono, som egentligen aldrig gillat namnet, antogs det.

En person som tidigt såg att det trots allt fanns kvaliteter i bandet, var journalisten Bill Graham. Han tog med sin vän Paul McGuinness till en spelning. Han blev inte överförtjust av deras musikaliska insatser, men desto mer imponerad av deras entusiasm och sammanhållning. Han gick med på att bli deras nye manager och det samarbetet varar än idag. McGuiness började boka in större spelningar och ryktet om bandet spred sig och de förekom allt oftare i media. I september 1978 släpptes på Irland en trespårssingel med namnet Three. Skivan, som var begränsad till 1000 exemplar, innehöll låtarna Out of Control, Stories for Boys och Boy/Girl. Efter att ha spelat på mindre klubbar i England var det dags för U2:s dittills största konsert; National Boxing Stadium i Dublin inför 2 500 åskådare. Genom en intensiv marknadsföring bland fans, släkt och vänner fylldes arenan. Paul McGuinness hade dessutom bjudit in skivbolaget Island Records chef Bill Stewart som imponerades av U2:s energi och erbjöd dem ett skivkontrakt, som undertecknades kort därefter i London.

1980-talet

1980 kom det första albumet, Boy, ut. Det innehöll ett annat, fräschare, sound och texter med innehåll av andlighet och död som kontrast till dåtidens mainstreampop. Skivan toppade de irländska listorna och succén ledde till ett internationellt skivkontrakt. Boy följdes upp året efter med October, som innehöll många religiösa undertoner. Vid den här tiden hade Bono, Edge och Larry anslutit sig till Shalom Charismatic Christian Group, ett kristet sällskap. Mycket tid gick till bibelstudier och att diskutera andliga frågor. Adam, som inte är troende, kände sig utanför och hans bandmedlemmar lämnade samfundet för att fokusera på musiken. 1983 kom War ut, och singlarna Sunday Bloody Sunday och New Year's Day blev internationella hits. Ämnen som krig och fred går som en röd tråd genom albumet, även om den religiösa kopplingen finns där. Det sista spåret, 40, är inspirerad av psalm 40. War Tour spelades för utsålda hus och för att understryka fredsbudskapet hade man som symbol en vit flagga på scen. Till Sverige kom U2 i december 1982, då de spelade på Konserthuset i Stockholm. Tidigare samma dag hade bandet varit i Sälen för att spela in videon till New Year's Day.

Brian Eno och Daniel Lanois anlitades som producenter till The Unforgettable Fire 1984 och ett helt nytt sound gjorde sig gällande: maniskt och symfoniskt med mycket vind, karga landskap och metaforer till USA. Med ett allt flitigare turnerande växte sig fanskaran och U2 spelade även i Australien och Nya Zeeland.

Den 13 juli 1985 deltog bandet i Live Aid-galan på Wembley i London. Trots stränga order om att ingen artist fick lämna scenen, begav sig Bono ut i publiken vid låten Bad. Under ett långt solo av The Edge hittade Bono någon att dansa med. Bono trodde efteråt att allt var ett misslyckade, och det tog flera veckor innan han insåg att hans hopp från scenen, ner i publiken, var det som fastnade på många åskådares näthinnor den dagen.

1986 begav sig bandet ut på en turné för att värva medlemmar till Amnesty International i USA. Turnén, som kallades Conspiracy of Hope, blev en jättesuccé och U2 blev "bandet med ett samvete". Med skivan The Joshua Tree ökade deras popularitet än mer i USA. När albumet släpptes vid midnatt i Storbritannien den 9 mars blev det historiens snabbast säljande album - på bara 28 timmar hade det sålt platina. Bandet hade blivit ett av världens största pop/rockband. Låtarna With or Without You och I Still Haven't Found What I'm Looking For hamnade på första plats på Billboard-listan. U2 var nu "Rock's Hottest Ticket" och turnerade i USA och Europa på fullsatta utomhusarenor. Delar av turnén filmades och filmen U2 Rattle and Hum gavs ut med intervjuer och livematerial från flera olika USA-konserter. Rattle and Hum var också namnet på nästa album som var en blandning av nyskrivna låtar och livematerial. B.B. King och Bob Dylan medverkar på varsitt spår och albumet präglas av mycket referenser till rockens "legender" och blues. Både filmen och albumet fick ett hyfsat mottagande när de kom ut, men snart svängde opinionen och kritiken började hagla. U2 anklagades för att upprepa sig själva och för att inte skapa något nytt. Dessutom tyckte många att de blivit för seriösa och pretentiösa.

1990-talet

I slutet av 1989 var U2 mycket trötta efter allt turnerande och var ett tag nära att splittras. De försökte dock under hösten 1990 i Östberlin finna ny ispiration i en ny miljö. I början gick det inget vidare men det var när låten One "föddes" som energin och inspirationen kom igång på allvar. Med Achtung Baby 1991 visade de världen att U2 inte hade fastnat i ett fack. Albumet är en blandning av dansrytmer, snirkliga gitarrer och lager av diverse effekter. Fansen tvistar ständigt om vilket som är bandets bästa album: Achtung Baby eller The Joshua Tree. Bandet vann nya erkännanden men det uppföljande albumet Zooropa, som spelades in mitt under Zoo TV Tour 1993, räknas av många som ett hastverk. Från början var det tänkt att endast en singel skulle släppas, sedan en EP men till slut blev det trots allt ett helt album. Den experimentlusta som inletts med Achtung Baby var ännu tydligare här. Influenserna från producenten Brian Eno var tydliga och The Edge hade lagt ner ett stort jobb i studion och blev krediterad som medproducent. Dessutom sjunger han, eller talar snarare, på låten Numb. Sist på skivan framför överraskande Johnny Cash The Wanderer. 1994 belönades Zooropa med en Grammy för Bästa alternativa album. Zoo TV Tour pågick mellan mars 1992 till december 1993 . Det var ett unikt koncept som mer liknade en multimediashow än en konsert. Gigantiska tv-skärmar, Trabantbilar i taket och telefonsamtal från Bono till bland annat Helmut Kohl, George Bush, Salman Rushdie och Elizabeth II. Under en konsert i Detroit försökte Bono beställa 10000 pizzor (!) till publiken. Ett hundratal levererades.

Efter att bandmedlemmarna sysslat med diverse sido- och soloprojekt under 1995 och 1996 släpptes studioalbumet Pop 1997. U2:s experimentlusta fortsatte här och vissa anser albumet som ett misslyckande eftersom Popmart Tour första del redan bokats in innan albumet var färdigställt. En del låtar på albumet låter därför lite halvfärdiga och U2 har antytt att en uppdaterad version kanske kommer i framtiden. Pop visade på ytterligare en förändring i U2:s musikaliska inriktning, med tyngdpunkt på produktion och användning av loops, programmering och sampling. Redan innan den kom ut kategoriserades Pop som ett elektroniskt album av musikindustrin. The Edge har dock sagt att U2 faktiskt kasserade vissa arrangemang, just för att de kände att de var för nära den genren och inte ville uppslukas av den. Popmart Tour var en än större scenshow än Zoo TV Tour. Med världens då största storbildsskärm (45 gånger 15 meter), en jättecitron och en gyllene båge som liknade ett halvt McDonald's-m turnerade U2 världen runt. Till och med städer som Sarajevo, Johannesburg, Kapstaden och Tel Aviv besöktes. Hela poängen med formatet var att U2 ville driva med västvärldens överdrivna konsumtion och popkulturen vilket många dock inte uppfattade.

2000-talet

All That You Can't Leave Behind som utkom år 2000 fick övervägande positiva omdömen. Här hade dansrytmerna lämnats och istället var det "klassiska, rockiga" U2 tillbaka. Albumet nådde förstaplatsen direkt på listorna i 22 länder (dock inte i USA) och hitsingeln Beautiful Day fick totalt tre Grammys. Texten till låten The Ground Beneath Her Feet, (endast utgiven i Storbritannien), skrevs av Salman Rushdie. Efter att ha spelat på utomhusarenor sedan 1993 återgick U2 till ett mer intimt format och mer närhet till publiken. De spelade på en ramp i form av ett stort hjärta som omslöt bandet och en mindre skara fans.

I november 2004 kom det elfte albumet How to Dismantle an Atomic Bomb. Vid lanseringen av albumet ingick U2 ett avtal med Apple och deras iTunes. Vertigo användes i en TV-reklam for iTunes, och samtliga av bandets album (plus några tidigare konserter och samlingar) kunde laddas ner genom tjänsten. Det var också möjligt att köpa en egen U2-iPod. U2 själva anser att det är deras bästa album. Det ansåg Grammy-juryn också; "Bomben" belönades med sammanlagt åtta priser 2005 och 2006. Vertigo Tour blev en stor succé och var den mest inkomstbringande turnén 2005.^[2] Trots höga biljettpriser världen över, såldes nästan alla konserter slut på nolltid. Turnén hade en del politiska inslag, bland annat uppmanade Bono publiken under varje konsert att stötta kampen mot fattigdom i världen.

2005 invaldes U2 i Rock and Roll Hall of Fame.

I mars 2009 släppte U2 sitt tolfte studioalbum, No Line On The Horizon. U2 gjorde flera spelningar för att marknadsföra albumet, bland annat med att spela högst upp på BBC-högkvarteret i London för folket på gatorna nedanför. De spelade också på David Lettermans Show fem dagar i rad, något som bara hänt en gång tidigare i programmets historia. Albumet fick blandad kritik från media, och kritiserades för att inte vara så experimentellt som det sagts under albumets produktion. Bandets sångare Bono bekräftade senare att bandet skulle ge ut ännu ett album, Songs of Ascent, senast nästa år. Det har beskrivits som ett mer "meditativt" album. Albumets första singel har bekräftats vara "Every Breaking Wave", en låt som togs bort från No Line On The Horizon i sista sekund för att albumet annars skulle blivit för långt. För tillfället är bandet uppe i sin nya turné 360° Tour som hade premiär i Barcelona 30 juni 2009. 31 juli och 1 augusti spelade de i Göteborg. 360° Tour är det hittills största scenbygget någonsin. Det krävs 180 långtradare för att frakta scenen som har smeknamnet "The Claw", och där publiken kan sitta även bakom "klon".

Solo/Sidoprojekt

U2: (i urval)

• I samarbete med Brian Eno släpptes albumet Original Soundtracks Vol. 1 under psedonymen Passengers 1995. Projektet var mycket improviserat och låtarna är tänkta som musik till eventuella filmer. På det mest kända spåret, Miss Sarajevo, gästsjunger operatenoren Luciano Pavarotti. (Bono lyckades dock sjunga operadelen under andra halvan av Vertigo Tour.)
• Låten Hold Me Thrill Me Kiss Me Kill Me skrevs som ledmotiv till filmen Batman Forever 1995.
• Delar av soundtracket till filmen The Million Dollar Hotel skrevs av Bono/U2 2000.
• Låten The Hands that Built America skrevs som ledmotiv till filmen Gangs of New York 2003.
• Efter orkanen Katrina uppträdde U2 tillsammans med Mary J Blige och framförde då One, som senare togs med på Bliges album The Breakthrough. Låten släpptes också som singel.
• En coverversion på The Skids låt The Saints Are Coming spelade Green Day och U2 in i september 2006, ett år efter Katrina. Alla intäkter från singeln går oavkortat till musiker drabbade av orkanen.

The Beatles var en stilbildande brittisk pop- och rockgrupp under 1960-talet. Gruppen bestod av fyra medlemmar: John Lennon  (1940-1980), Paul McCartney (född 1942), George Harrison (1943-2001) och Ringo Starr (född 1940). Samtliga medlemmar kom från Liverpool i Storbritannien.



http://www.youtube.com/watch?v=Imb4tYOk8GE

De tidiga åren

1957 ledde John Lennon gruppen The Quarrymen. Han träffade Paul McCartney den 6 juli 1957 på ett torg i St Peter's Church i Wolton, Liverpool där då John uppträdde. John Lennon blev imponerad över Pauls kunskaper om ackord och hur gitarrer skulle stämmas, så John lät honom vara med. Paul, som hade kontakt med George Harrison, ville ha med även honom (det sägs att John lät George vara med för att han hade ett ställe att repa på)Det var när John hörde George spela Raunchy som han blev en i bandet, I början var de mycket inspirerade av samtida amerikanska musiker som Chuck Berry, Elvis Presley, Buddy Holly(The Crickets Hollys Kompband under några år). med flera och gruppen var först ett rent coverband. Under en semester i Frankrike (Paris) kom John&Paul(dom andra var inte med) att tala om att skriva egna sånger Och spela, istället för att spela andras låtar. Gruppens namn ändrades flitigt under de första åren, bland annat hette de Johnny and The Moondogs Namnet tog man när man åkte på en Skottlands Turnè Long John and The Beetles och The Silver Beatles. Men från och med Musikåret1958-1962 Namnet THE Silver-Beatles ändrades 1962 till enbart THE BEATLES Namnet associerar också till orden beat, som betyder slag, takt och ryhtmn (beetle, skalbagge).eftersom Beatles var inspirerade av Buddy Hollys Grupp THE Crickets så blev det THE BEATLES,man ville också ha ett namn som slog an på något djur. Efter att man slagit igenom Fick man också det mindre angenäma öknamnet Golvmopparna från Liverpool. Iden om skalbagge Fick John Lennon från en asscosiation till sina favoriter som var Buddy Holly and the Crickets. Cricket betyder Syrsa. Av det kom namnet Long John and The Beetles. För fansen blev ordet Beatles ett ord som också associerade till den frisyr med lång lugg som gruppen senare skaffade sig. De hade fortfarande uppkammat hår då de valde namnet Beatles. Den som alla aktuella parter är eniga om fann namnet The Beatles är gruppens ena gitarrist och ena sångförfattare, John Lennon, som själv i en väl bekant filmdokumentär beskriver en dröm där namnet Beatles hade kommit till honom. Lennon finns filmad där han beskriver hur han en gång vaknade och upprepar för sig själv "beetles with an a" efter drömmen. I filmen har Lennon strax innan beskrivit sitt beröm av Buddy Holly and the Crickets.

Åren 1958-1962 spelade The Beatles på olika klubbar i Liverpool såsom The Cavern, och gjorde även gästspel i Hamburg då de bland annat spelade på Indra, Kaiserkeller och Star-Club. The Beatles hade ett "kontrakt" med Indra, och ägaren till Indra (Bruno Koschmider) sa åt dem: "om ni spelar på Kaiserkeller så ska jag se till att ni aldrig kommer tillbaka till Hamburg." Men The Beatles lyssnade inte. De åkte en kväll till Kaiserkeller för att se hur det såg ut. Ägaren till Kaiserkeller kände förstås igen dem (eftersom de var stora i Hamburg, de hade flera spelningar i veckan för att göra fansen nöjda) och frågade om de inte ville spela där. Beatles kunde inte motstå frestelsen, eftersom Kaiserkeller var betydligt "hippare". Beatles åkte tillbaka till Indra och smög in på sina rum för att hämta sina grejer. De tände eld på kondomer och hängde dem på väggen för att kunna se någonting. De tog sina instrument och packning och åkte tillbaka till Kaiserkeller och spelade samma kväll. Nästa dag kom ägaren till Indra tillsammans med polisen. Ägaren hade då anmält The Beatles för brandförsök, de brända kondomerna. Gruppen blev gripna och var tvungna att vända hem till Liverpool igen. Fast den riktiga orsaken till att de var tvungna att lämna Tyskland, var att George Harrison inte fyllt 18 år ännu och därför inte fick jobba där, för ung helt enkelt. Detta kan du se i filmen Backbeat från 1994.

The Beatles första skivinspelning gjordes när gruppen ackompanjerade den brittiska rockmusikern Tony Sheridan på hans inspelning av My Bonnie i Hamburg 1961.

När The Beatles återvände till England, samma år, kom de i kontakt med skivförsäljaren Brian Epstein, som blev deras manager. Brian hade hört talas om The Beatles när en grabb kommit in i hans skivaffär och frågat efter deras skiva. Det var tack vare honom och hans sökande efter skivbolag som ville kontraktera The Beatles, som gruppen fick en provspelning hos det stora skivbolaget Decca. Men de nobbade gruppen med hänvisningen "gitarrgrupper är på väg ut"! Detta har kallats för en av musikhistoriens största tabbar.

Efter att ha fått nobben av Decca, vände sig Epstein till skivproducenten George Martin vilket så småningom resulterade i att Beatles fick kontrakt med Parlophone, ett dotterbolag till EMI. Det var Martin som bytte ut den dåvarande trummisen Pete Best och ersatte honom med Ringo Starr i augusti 1962.

Den 11 september 1962 spelade The Beatles in sin första egna skiva, en singel med låtarna Love Me Do och B-sidan P.S. I Love You vilken nådde 17:de plats på Englandslistan. Året därefter, 1963, kom det stora genombrottet med hiten Please Please Me, och Merseybeat-soundet började spridas över världen.

Genombrottet

The Beatles andra singel, Please Please Me, släpptes 11 februari 1963 och gick rakt in på förstaplatsen på brittiska  försäljningslistan. Succésinglarna avlöste sedan varandra, och i januari 1964 gick de för första gången in på den amerikanska Billboard-listan Top Pop Singles Chart. Den 4 april skrev de historia då alla fem singlarna överst på  listan var deras, med Can't Buy Me Love överst - ett rekord som fortfarande inte slagits. Som enda grupp i världen som samtidigt under 3 veckor haft 1 och 2 på singellistan. 1 och 2 på EP listan och 1 och 2 på LP listan.  Inträffade 12 december 1963

Upplösningen

I april 1970 blev det officiellt att Paul McCartney hade lämnat gruppen och med det att The Beatles hade splittrats, dock splittrades gruppen redan under 1969. Med det inledde alla medlemmarna solokarriärer. Fans världen över hoppades länge på en återförening, men när John Lennon blev mördad 1980, gick de förhoppningarna i kras. En liten återförening kom dock till stånd 1994. Då samlades nämligen de kvarvarande medlemmarna och arbetade med två tidigare outgivna Lennon-låtar: Free As A Bird och Real Love. De gavs sedan ut som singlar och nådde stor framgång. Numera finns endast två av originalmedlemmarna i livet, då George Harrison dog i cancer 2001.

Sir Elton Hercules John, född Reginald Kenneth Dwight 25 mars 1947 i Pinner, Harrow, Greater London, är en brittisk musiker, pianist, kompositör och sångare som sålt 250 miljoner album världen över, och drygt 100 miljoner singlar vilket gör honom till en av de mest framgångsrika artisterna genom alla tider. Elton John invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1994.

 

http://www.youtube.com/watch?v=EgkBx8csEws

 

Uppväxt och tidig karriär

Reginald Dwight föddes i Pinner och började spela piano 1952, då hans farmor satte honom vid ett piano för första gången. Han avancerade snabbt och fick 1958 ett stipendium till Royal Academy of Music, där han studerade musik fram till 1964, då karriären tog över intresset. Han började sin professionella bana som barspelare på Northwood Hills hotell, och erhöll ett pund plus dricks per kväll. Från mitten till slutet av 1960-talet medverkade han i gruppen Bluesology.

Vändpunkten 1967, mötet med Taupin, och namnbytet

1967, på en audition i London för låtskrivare, möttes Reginald Dwight och Bernard Taupin för första gången, och kompositören "Reg" fick en bunt texter som poeten och textförfattaren "Bernie" skrivit, för att försöka sätta musik till. Sammanfösningen visade sig vara lyckad. Det nya låtskrivarteamet flyttade in hos Reginalds mamma, och inledde sitt än idag fortgående samarbete. 1968 bytte Reginald namn till sitt mer kända artistnamn, sammansatt av två av Bluesology-medlemmarnas namn; Elton Dean och Long John Baldry.

Skivdebuten under det nya namnet kom 1969, med Empty Sky. 1970 fick Elton John sin första internationella hit med Your Song från sitt andra album, Elton John. Texten till denna sång, liksom till de flesta av Johns kommande under de närmaste åren, var skriven av Bernie Taupin.

1970-talet och etableringen som superstjärna

Under 1970-talet blev Elton John en av världens mest framgångsrika artister med hits som Rocket Man (1972), Crocodile Rock (1973), Goodbye Yellow Brick Road (1973), Someone Saved My Life Tonight (1975) och Don't Go Breaking My Heart (1976), en duett med Kiki Dee. Många album under denna tid, och även under 1980-talet, producerades av den brittiske producentlegenden Gus Dudgeon.

1975 fick Elton äntligen sin stjärna på Walk of Fame i Hollywood.

Pausen från Taupin och 1980-talet

Efter albumet Blue Moves (1976) tog Elton John och vapendragaren Bernie Taupin en ömsesidig "paus" från varandra och sökte sig bägge till nya samarbetspartners, John bland annat till textförfattaren Gary Osborne, men samarbetet pågick emellertid hela tiden. 1977 började Elton John missbruka droger (han blev fri från det 1991). Inför albumet Too Low for Zero (1983) var det Taupin som återigen skrev samtliga texter.

Bland hans största hits på 1980-talet var I Guess That's Why They Call It the Blues (1983), I'm Still Standing (1983), Sad Songs (1984), Nikita (1985), och Sacrifice (1989). Den sistnämnda blev hans första listetta i hemlandet Storbritannien.

1990-talet och filmmusiken

Sedan 1983 har de enda avbrotten i samarbetet med Bernie Taupin i stort sett skett i filmmusiksammanhang, då Tim Rice (som för övrigt arbetat med både Andrew Lloyd Webber och Benny Andersson/Björn Ulvaeus) i de flesta fall varit Eltons ordmakare. Några filmer som fått musik av Elton John är följande:

• Lejonkungen (The Lion King) - 1994
• Aida- 1999
• The Muse - 1999
• Vägen till El Dorado (The Road to El Dorado) - 2000
• Mona Lisas Leende (Mona Lisa Smile) - 2003

Candle in the Wind, en hyllning till Marilyn Monroe som ursprungligen spelades in 1973, skrevs 1997 om av Taupin till en ny text inför Prinsessan Dianas begravning, och då med undertiteln England's Rose.

Elton John har skrivit filmmusik till flera filmer, och en av de mest kända är nog sångerna Circle of Life och Can You Feel the Love Tonight från Disneyfilmen Lejonkungen (1994). På 1994 års Oscarsgala fick John en Oscar för bästa sång, Can You Feel the Love Tonight?.

1995 erhöll Elton John Polarpriset, instiftat av Stikkan Anderson. Den första januari 1998 adlades han av drottning Elizabeth II, och tituleras därmed sir Elton.

Ett komplicerat liv med många vändningar

Elton John har levt ett komplicerat liv; 1976 kom han ut som bisexuell, 1984 gifte han sig med Renate Blauel, ett äktenskap som varade till 1988. Efter detta har han sedan 1993 levt i ett homosexuellt förhållande med sin partner David Furnish, som han ingick äktenskap med den 21 december 2005. Han har själv öppet berättat om sitt kokainmissbruk, som blev verkligt allvarligt på 1980-talet. 1991 behandlades han på en drogklinik i Chicago och han är i dag fri från drogerna. 2010 fick han en son med David Furnish med hjälp av surrogatmamma.

Välgörenhet och popularitet bland kolleger

Elton John har ställt upp på flera stödgalor och ofta har det handlat om att stödja AIDS-forskningen på olika sätt. Exempelvis spelade han tillsammans med Dionne Warwick, Gladys Knight och Stevie Wonder in låten That's What Friends Are For 1985, pengarna från denna gick till American Foundation for AIDS Research.

Den 13 juli 1985 deltog han i Bob Geldofs Live Aid-galan, där han framförde sin låt Bennie and the Jets. Han deltog även i Live 8-galan 2005. Han har numera sin egen fond till förmån för AIDS-forskning; The Elton John Aids Foundation.

Kuriosa

• Blev 1975 gudfar till John Lennons son Sean Lennon. Fick samma år en stjärna i Hollywood Walk of Fame.
• Körade och spelade piano på John Lennons "Whatever Gets You Through The Night”. På en konsert i Madison Square Garden, NY gästade John Lennon en Elton John-konsert där de framförde låten efter att  den blivit list-etta. Det blev John Lennons sista "Live-framträdande"
• Blev 1976 vald till årets sämst klädda man i USA.
• Vann en Oscar 1994 för bästa låt (Can You Feel the Love Tonight?). Tackade i tacktalet sin då nyligen  avlidna farmor, som var den som såg till att han började spela piano 1951.
• Låten Blood on the Dance Floor av den numera avlidne popkungen Michael Jackson är dedikerad till Elton  John eftersom Elton hjälpte honom genom sitt missbruk av smärtstillande medel. Elton tolkade dock låten som en låt om AIDS och könssjukdomar och gillade inte gesten.
• Blev 2002 gudfar till Victoria och David Beckhams son Romeo.
• Satt tidigare som ordförande för sitt favoritlag Watford FC.

Lars Mattias Winnerbäck, född Nilsson 19 oktober 1975 i Stockholm, men uppvuxen i Linköping, är en svensk musiker, som skriver och framför musik på svenska. Han har blivit flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik.

Winnerbäck sjöng och spelade från början i punkbandet Snoddas. Fram till 2007 agerade bandet Hovet kompband, men på albumet Daugava handplockade han musiker.

Winnerbäck har en son född 2004.

 

http://www.youtube.com/watch?v=VqnaSCHnJCw

 

Lars Winnerbäck växte upp i Vidingsjö i Linköping och var tio år gammal när han började i den kommunala musikskolan, där han skulle lära sig att spela gitarr. Den unge Winnerbäck uppskattade inte Bellmans visor och i mellanstadiet började han att spela musik tillsammans med Staffan Palmberg, som också tröttnat på musikskolans övningar. Tillsammans gjorde de revolution och började spela punkrock, och när de sedan träffade Tomas Öhman och Anders Johansson bildade de tillsammans bandet Snoddas. I Snoddas spelade Winnerbäck gitarr och delade på sånguppgiften med Staffan. Han skrev också många av låtarna. Snoddas gav ut två demokassetter, och när de 1992 vann lokalbandstävlingen Rockkarusellen fick de också chansen att spela in en CD: Snoddas serverar en skål nyvispad våldspop på singel. Trots att Winnerbäck en gång svurit på att aldrig mera tralla visor så var det just med en samling egenskrivna visor han gjorde sin solodebut, 1992 i Österbergaskolans aula inför tvåhundra personer. Han fick smak för det och började spela på egen hand mer och mer.

Att Snoddas splittrades hade främst att göra med att bandets medlemmar tagit studenten och gick olika vägar. Anders Johansson flyttade till Hudiksvall, medan Winnerbäck gav ut sin solodemo och flyttade till Kungälv för att gå på Nordiska folkhögskolan, på Sveriges enda vislinje. I Kungälv spelade han också in sin nästa demo, 3486 ord från Lars Winnerbäck.

I gymnasieskolan gick Winnerbäck det socialestetiska programmet på Katedralskolan i Linköping. Han hade bestämt sig för att han saknade fallenhet för studier och åren på gymnasiet fördrev han oftast längst bak i klassrummet, sysselsatt med något annat än vad lektionen handlade om. Han säger själv att han omedvetet såg till att inte ha några andra alternativ än musiken att falla tillbaka på.

Våren 1994, samma vår som Snoddas gav ut sin sista demo, Du och jag och en liten kille jag känner, gav Winnerbäck ut sin första solodemo. ...och mina damer och herrar. Samma år spelade han förband till Stefan Sundström när denne besökte Linköping. Ljudteknikern Johan Johansson blev så imponerad av den unge artisten att han la namnet på minnet och bad Winnerbäck höra av sig ifall han hade något mer på gång.

1996, på en inflyttningsfest hos vännen Mathias Gurestam i Stockholm, kläcktes idén om att starta ett eget skivbolag. Detta skivbolag kom att bestå av kompisarna Mathias Gurestam, Filip Adamo och Johan Hägg, och döptes till Elvira Records. Skivkontraktet bestod av en handskriven A4-sida, och med en hoplånad budget på 60 000 kronor kunde debutskivan börja spelas in. Inspelningen ägde rum in i Linköping i den billigaste studion man kunde hitta, med ett band som bestod av gratisspelande vänner. Resultatet blev dessvärre enligt Winnerbäck en katastrof, och skivan fick mixas om innan den kunde ges ut. Slutresultatet blev Dans med svåra steg. På skivans framsida syns en långsmal kille med långt orange hår som dansar med en dam.

1997 sändes en spelning från Mosebacke i Stockholm i radioprogrammet P3 Live och Winnerbäck fick åter kontakt med Johan Johansson och Stefan Sundström, som båda kom att medverka på Winnerbäcks andra skiva, Rusningstrafik, vilken dessutom producerades av Johan Johansson.

Efter två producerade skivor i skivbolaget Elvira bestämde sig de för att lägga ner skivbolaget för att det var svårt att kombinera företagsamheten med vänskapen. Istället skrevs kontrakt med Universal. Nu började den tredje skivan Med solen i ögonen ta form. Johan Johansson producerade även den.

1999 gav sig Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Kjell Höglund och Karin Renberg ut på en gemensam sommarturné – Bland skurkar, helgon och vanligt folk. Ett livealbum med samma namn som turnén och med låtar från turnén släpptes senare samma år.

Det hann inte ens gå ett år sedan Med solen i ögonen innan nästa skiva var på gång. Denna fjärde skiva från Lars Winnerbäck fick namnet Kom. Nu hade Winnerbäck slitit sig loss från sina förebilder, producerade själv och handplockade musiker till bandet. Det bandet blev embryot till hans kompband, Hovet. Kom var klar senhösten 1999 och resulterade i en guldskiva, ett Bellmanpris, en Grammis samt en höstturné, en vårturné och en sommarturné. Från början var det tänkt att första spåret på skivan skulle vara "Blanka golv", en låt som handlar om att städa, ordna upp och slänga allt gammalt. Låten hamnade dock inte på albumet utan som singelbaksida till Söndag 13.3.99.

2000-talet [redigera]

2001 kom Winnerbäcks femte album: Singel. Tillsammans med Hovet åkte Winnerbäck till Ridge Farm, Surrey, England – samma studio som Ulf Lundell spelat in Längre inåt landet 21 år tidigare. När Singel, "världens dyraste kontaktannons", släpptes var ironiskt nog Winnerbäck inte singel längre. Skivan sålde guld och tillsammans med Hovet blev det mycket turnerade det året, något som avslutades med en höstturné som kom att stå till grund för livealbumet Live – För dig, som släpptes senare samma år.

2002 var tänkt som lite av ett viloår för Winnerbäck. Detta till trots producerade han Elin Sigvardssons debutalbum Saturday Light Naive. I slutet på året var det bestämt att Winnerbäck och Hovet skulle börja inspelningen av ett nytt album och Lars hade därför varit i Köpenhamn två gånger, bott på Hotell Ottilia invid Söndermarken, för att skriva låtar till nya albumet. Albumet, som kom att heta Söndermarken, släpptes 2003 och följdes upp av en utsåld vårturné samt "Kalasturné" under sommaren. I september kom avslutningen i och med två konserter i Linköping, konserter som filmades och sedermera redigerades ihop till live-DVD:n, Live i Linköping, som släpptes våren 2004.

2004 producerade Winnerbäck Lisa Ekdahls album Olyckssyster som släpptes september samma år. Winnerbäck gjorde även en spelning på Södra teatern den 7 juni samt en invigningkonsert på Cloetta Center i Linköping tillsammans med Hovet den 4 september. I september släpptes Winnerbäcks sjunde studioalbum, Vatten under broarna. Albumet spelades in utan Hovet, som istället bestämde sig för att släppa ett eget album: Hovet 2004. Tanken med Vatten under broarna var från början att det skulle bli ett helakustiskt album med endast Winnerbäck och en gitarr. De tankarna övergavs dock en bit in i låtskrivandet och på albumet medverkar även Ola Gustafsson på gitarrer och Sara Isaksson på piano, slagverk och körer. Efter skivan följde en helakustisk höstturné med Winnerbäck ensam på scenen. Turnén påbörjades den 21 oktober i Kalmar och kallades för Stackars hela Sverige-turnén.

Winnerbäck hade en sommarturné tillsammans med Hovet 2005, för varje ny spelning släppte de en ny låt. Låtarna fanns endast tillgängliga för nedladdning. Den 19 oktober 2005 fyllde Winnerbäck 30 år, något som firades med en konsert i Cloetta Center inför runt 8000 fans. I samband med konserten delades Bränt Krut vol.2 ut till alla besökare. Födelsedagskonserten har sänts i P3 Live 3 gånger (2006-02-10, 2006-04-14 och 2006-06-24).^[2]

2006 släpptes ett samlingsalbum: Efter nattens bränder. Under året genomfördes också en sommarturné i flera städer tillsammans med Hovet.^[3] Den 4 augusti 2006 meddelade Winnerbäck i ett brev på sin hemsida att han skulle börja skriva låtar igen.^[4]

2007 kom Winnerbäcks åttonde studioalbum ut, Daugava. Albumet spelades in under sommaren 2007 på Irland med ett nytt kompband bestående av Ola Gustafsson (gitarrer, mandolin, banjo och dobro), Johan Persson (piano tramporgel, dragspel, munspel och kör), Anders Nygårds (fiol, viola och mandolin) Jerker Odelholm (bas och kontrabas), Anders Hernestam (trummor, tamburin och maraccas) och Miss Li (sång/kör). Albumet släpptes 26 september samma år. Den 26 oktober 2007 inleddes en höstturné tillsammans med det nya kompbandet som pågick till 8 december. Miss Li kunde inte följa med på turnén och ersattes istället av Hovetmedlemmen Anna Stadling. Winnerbäck medverkade detta år även på Staffan Hellstrands album Spökskepp.

Den 19 maj 2008 släppte Winnerbäck singeln Strimmor, tillsammans med det nya kompbandet, som nu hade fått ett nytt tillskott, Monica Starck som ersatte Anna Stadling på sång och gitarr. Hela intäkten från Strimmor gick oavkortat till Amnesty. Under sommaren 2008 åkte ett gäng artister, bland annat Emil Jensen, Markus Krunegård och Miss Li, tillsammans med Winnerbäck och nya bandet i spetsen på en omfattande Sverigeturné. Under spelningen på Zinkensdamm i Stockholm stod det över 20 000 människor i publiken, vilket är ett publikrekord för Winnerbäcks del. Sommarturnén filmades av ett filmteam, och även bakom scenen följde man Winnerbäcks liv under några månader. Materialet resulterade i Solen i ögonen, en film om Lars Winnerbäck som både har visats i biosalonger runt om i Sverige och givits ut på DVD.

2009 spelade Winnerbäck tre spelningar på tre dagar och på tre olika scener på Peace & Love och fyra spelningar på fyra dagar och på fyra olika scener på Hultsfredsfestivalen. På Hultsfredsfestivalen återförenades Winnerbäck med sitt gamla punkband Snoddas för en spelning.^[5]

Ett nytt studioalbum släpptes under hösten 2009; Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen, där Anna Stadling återvänder till bandet istället för Monica Starck. Singeln Jag får liksom ingen ordning släpptes också, samtidigt med den limiterade boxen som innehöll skivan, en lp-skiva, boken 112 sånger samt fyra fotografier som Lars Winnerbäck fotograferat.

Producent

Lars Winnerbäck producerade Elin Sigvardssons debutalbum Saturday Light Naive, som släpptes 2003. Han har även producerat Lisa Ekdahls album Olyckssyster (2004) och Pärlor av glas (2006).

Fotograf

I juli 2011 debuterade Lars Winnerbäck som modefotograf med ett antal bilder i tidningen Style By Kling.

Diskografi

Studioalbum

• 1996 – Dans med svåra steg
• 1997 – Rusningstrafik
• 1998 – Med solen i ögonen
• 1999 – Kom
• 2001 – Singel
• 2003 – Söndermarken
• 2004 – Vatten under broarna
• 2007 – Daugava
• 2009 – Tänk om jag ångrar mig, och sen ångrar mig igen

Singlar och EP-skivor

• 1998 – Tvivel
• 1999 – Solen i ögonen
• 1999 – Kom ihåg mig
• 1999 – Söndag 13.3.99
• 2000 – I Stockholm
• 2001 – Jag vill gå hem med dig
• 2001 – Elden
• 2001 – Håll ut
• 2003 – Åt samma håll
• 2003 – Dunkla rum / Över gränsen
• 2003 – Hum hum från Humlegården
• 2004 – Elegi
• 2005 – Stackars
• 2005 – Stort liv
• 2006 – Ingen soldat
• 2006 – Stockholms kyss
• 2007 – Om du lämnade mig nu
• 2008 – Strimmor
• 2009 – Jag får liksom ingen ordning
• 2010 – Ett sällsynt exemplar
• 2010 – Från kylan in i värmen / En stannfågel ger sig av

Live-skivor och samlingsalbum

• 2001 – Live – För dig
• 2005 – Stackars hela Sverige: Bränt krut vol. 1 (Live)
• 2005 – Lars Winnerbäck & Hovet: Sommarturné 2005 - Live
• 2005 – Bränt krut vol.2 B-sidor och outgivet.
• 2006 – Efter nattens bränder (samlingsalbum)
• 2008 – Vi var där blixten hittade ner: Bränt krut vol. 3 (Live)
• 2009 – Over grensen - Det beste 1996-2009 (samlingsalbum + bonus-cd med livespelning från Sentrum Scene i Oslo) Släpps endast i Norge

Demos [redigera]

• 1994 – Lars och mina damer och herrar (kassett)
• 1998 – Risajkling

Medverkan på hyllningsalbum

• 1998 – Den flygande holländaren 2: Sånger av Cornelis Vreeswijk
• 2001 – 'Plura 50, en hyllningsplatta
• 2006 – Påtalåtar - en hyllning till Ola Magnell
• 2010 – Andra spelar Sundström - en hyllning till 'Stefan Sundström
• 2011 - Världens Bästa Johansson - en hyllning till Johan Johansson

DVD

• 2004 – Live i Linköping (Live)
• 2008 – Solen i ögonen (dokumentär)
• 2010 - Bränt Krut vol.4 (Live)

Övrigt [redigera]

Han har även gjort Risajkling, 3486 ord från Lars Winnerbäck, Lars och mina damer och herrar, med flera, men de har bara släppts på kassett och är svåra att få tag i legalt.

Medverkade 1999 på samlingsalbumet Bland skurkar, helgon och vanligt folk (Livealbum från gemensam sommarturné tillsammans med Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund)

Har även gjort några demos:

• 1994 – Lars och mina damer och herrar (demokassett)
• 1995 – 3486 ord från Lars Winnerbäck (demokassett)

Och släppt en bok:

• 2009 - 112 sånger

Stone Sour är ett hårdrocksband från Des Moines, Iowa i USA. Bandet grundades 1992 av Corey Taylor, mest känd  som sångare i Slipknot. Det självbetitlade debutalbumet släpptes 2002 och senaste albumet, Audio Secrecy, gavs ut 2010.



http://www.youtube.com/watch?v=GIzDsGyxsQM

Stone Sour är ett amerikanskt band bildat av sångaren Corey Taylor och trummisen Joel Ekman i mitten av 1990-talet. Bandet kallades på den tiden Sour South och bestod utöver grundarna av Shawn Economaki, bas. Bandet hann spela in tre demos innan Taylor och den nytillkomna gitarristen James Root valde att gå med i Slipknot istället. Detta medförde att Stone Sour lades ner. Runt år 2000 nystartades bandet av Taylor och Root med ytterligare en gitarrist, Josh Rand. De kontaktade även de övriga medlemmarna och startade upp bandet på nytt. De spelade in ett album, Click Here To Exit, under namnet SuperEgo men skivan släpptes aldrig. Bandet bestämde sig slutligen för namnet Stone Sour, efter namnet på en drink bestående av whiskey och apelsinjuice. 2002 släpptes det självbetitlade debutalbumet där soundtracket till Spider-Man fanns med. Låten heter Bother och var en bidragande orsaker till att albumet sålde guld. Stone Sour turnerade tillsammans i sex månader. De gjorde sedan ett avbrott där Taylor och Root spelade med Slipknot för att spela in ett album och turnera.

I januari 2006 började inspelningen av Stone Sours nästa album. Under inspelningen lämnade Ekman dramatiskt projektet eftersom hans son hade en hjärntumör som ledde till hans död i maj 2006. Roy Maroga blev hans ersättare. I augusti 2006 släpptes Stone Sours andra album, "Come What(ever) May". Singeln Through Glass nådde förstaplaceringen på US Mainstream Rock och både Bother och Sillyworld har nått andraplatsen.

Stone Sours tredje album, Audio Secrecy, gavs ut i augusti 2010. Första singeln, som även släppts en musikvideo till, var Say You'll Haunt Me.

Diskografi

Album

• 2002 - Stone Sour
• 2006 - Come What(ever) May
• 2010 - Audio Secrecy

Singlar

• 2002 - Get Inside
• 2002 - Bother
• 2003 - Inhale
• 2006 - Through Glass
• 2006 - 30/30-150
  
• 2007 - Sillyworld
• 2010 - Mission Statement
• 2010 - Say You'll Haunt Me

Medlemmar

• Corey Taylor (sång)
• James Root (gitarr)
• Josh Rand (gitarr)
• Shawn Economaki (elbas)
• Roy Mayorga (trummor)

Tidigare medlemmar

Joel Ekman (trummor)

Välkommen till min Blogg "Themusictwist" här finner ni alla möjliga band och artister, och info. om dom! om det är nåt du saknar om nåt band du inte finner i texten, skriv då i en komentar vad det är du undrar över (Så ska jag försöka svara på det!) Detta är bara en början av alla band jag ska lägga upp, mer kommer efter hand, mycket nöje! =)

Kolla även in älsklingens störtsköna blogg! =)
http://fiastromdahl.blogg.se